25 juni 2019
Natten till i dag
röstade Europarådets
parlamentariska församling (PACE) för att i praktiken häva sanktionerna
mot medlemslandet Ryssland. Nu är det alltså fritt fram för Putinregimen att
åter vara med och ha inflytande över tillsättningen av nästa
generalsekreterare, vilka domare som ska sitta i Europadomstolen för mänskliga
rättigheter och rådets arbete i stort.
Orsaken till
beslutet stavas pengar – efter den illegala annekeringen av Krimhalvön och de
följande sanktionerna slutade Ryssland 2016 att betala in medlemsavgiften. Hade
sanktionerna inte hävts hotade Kreml med att lämna Europarådet helt och hållet
(se t ex. Claes Arvidsson i
SvD 24/6).
En institution vars raison
d'être är att försvara mänskliga rättigheter släpper alltså in en av de
regimer som utgör ett av de största hoten mot den liberala demokratins
fundament. Förhoppningen från Tyskland, Frankrike och nuvarande
generalsekreterare Torbjørn Jagland är att det är bättre att ha Putin pissandes
inifrån tältet och ut än tvärtom (mer känt under eufemismen ”att föra en
öppen dialog”). Och så var det där med pengarna. Om kritiker tidigare tyckte
att Europarådet mest blivit en fars och PR-redskap för auktoritära stater (se t
ex. SvD Säkerhetsrådet
2017/10/21 om Azerbajdzjans
mångåriga ”kaviardiplomati”) är frågan vad det i så fall är i dag.
Förutom den
uppenbara förtroendeskadan för Europarådet som omröstningen innebär så är
förhoppningen om att det nu, med räven åter i hönshuset, skulle gå bättre att
föra någon slags ”dialog” med Kreml plågsamt naiv. I förra veckan anordnade
Jarl Hjalmarson-stiftelsen ett rapportsläpp om hur Moskva använder
institutioner för att underminera demokratier i väst (”Misrule of Law”, utgiven av tankesmedjan Free Russia).
En av talarna, journalisten
Neil Barnett (tidigare The Spectator, The Telegraph m m) beskrev
Putinregimens vapen som en kulspruta monterad på en trefot: desinformation,
pengar och institutioner. Det är när alla tre ben står stadigt som
Kremls vapen är riktigt effektivt. Desinformationen känner vi alla till vid det
här laget och ges också mycket uppmärksamhet av stater i väst. Pengarna
återfinns i de finansiella systemen och används till att köpa människor och
tjänster.
Det sista benet,
institutionerna, används mot oss genom att dels utnyttja internationell
lagstiftning och organisationer mot regimkritiker (Rysslands missbruk av
Interpol i syfte att få Bill Browder utlämnad är det tydligaste exemplet) och
dels underminera och i värsta fall stoppa beslut som kan utgöra hinder för
Kreml. Ofta är korrupta politiker och höga tjänstemän involverade, vilket gör
saken mycket pinsammare att hantera för regeringar i väst och är, enligt
Barnett, en orsak till att stater tenderar att vilja fokusera mer på åtgärder
mot desinformation och propaganda. Att sanktionerna nu hävs är därför mer än en
PR-seger för Putinregimen.
Med allt detta sagt
så blir därför Socialdemokraternas val att som enda svensk parti rösta ”ja” i
omröstningen både förvånande och obegripligt (M, V och SD röstade nej),
särskilt med tanke på utrikesminister Margot Wallströms (S) hårda linje visavi
Moskva. Gäller den inte längre?
S agerande kräver
ett svar. Och väst behöver en bättre strategi för att hantera korrupta regimer
än trötta förhoppningar om en bättre ”dialog”.
Erik Thyselius
