4 november 2013
Min konflikt med ryska myndigheter
började 1999 – för 14 år sedan. Jag intresserade mig för Tjetjenien och samlade
information om kriget som hade rasat där 1994-1996. Krasnodar-regionen
(Krasnodarskij kraj) är Rysslands mest chauvinistiska och nationalistiska
delregion. Massmedierna där har alltid presenterat bara den officiella
synpunkten på det rysk-tjetjenska kriget. Jag blev trött på detta och genomförde
en kontroversiell protestaktion. Jag uppdiktade en historia om en rysk kille
som hette Sergej och hade deltagit i kriget på tjetjensk sida. Alla fakta om
krigshandlingar var sanningsenliga – jag tog dem ur Radio Libertys reportage. Jag
kontaktade en journalist som jobbade på tidningen ”Krasnodarskije Izvestija”,
sade att jag var denne ”Sergej” och berättade krigshistorien. Jag försökte
berätta inte bara om kriget utan även om den tjetjenska kulturen. Jag ville
också understryka att i kriget finns det inga hjältar, ingen konfliktsida har 100
% rätt eftersom alla sidor dödar människor. Och jag pekade ut den sociala
konflikten i det ryska samhället. Nu bedömer jag kritisk denna aktion. Jag
ville berätta den stora sanningen med hjälp av den lilla lögnen. Jag gjorde det
därför att inga andra metoder skulle ha fungerat i Krasnodar. Men den lilla
lögnen diskrediterar den stora sanningen... Det blev dock som det blev. I mars 1999
publicerades i Kranodarskije Izvestija artikeln ”Kannibalen från kannibalön”.
Min berättelse var starkt förkortad och förvrängd. Hela temat nedbringades till
propaganda i sovjetisk stil: huvudpersonen brännmärktes som ”skurk” och
”förrädare”. Från och med denna dag blev
FSB (före detta KGB) uppmärksam på mig. Därtill kom att en ökänd rysk general
som hade deltagit i rysk-tjetjenska kriget 1994-1996 och bodde i Krasnodar
kommenterade artikeln i tidningen. Hans kommentar publicerades under artikeln.
Generalen hette Konstantin Pulikovskij. När han fick veta att han hade lurats
(FSB fick reda på att jag aldrig hade varit i Tjetjenien) blev han ursinnig. Han
ville hämnas. Eftersom han hade vänner i FSB, lyckades han med detta.
År 2000 var det bara mindre
incidenter som hände. Men i oktober 2001 fabricerade FSB ett brottmål mot mig:
jag anklagades för att ha gjort ”falskt meddelande om terrordåd”. I ett
telefonsamtal med en kvinnlig bekant till mig använde jag en harmlös metafor för
att ge uttryck till min sinnesstämning den dagen. Jag sade att jag var på så
dåligt humör att jag skulle vilja kapa något flygplan och krascha i någon skyskrapa.
Telefonsamtalet ägde rum 3 veckor efter den 11 september 2001, så det var ett
”modetema”. Min samtalspartner förstod det precis som metafor och ”modeuttryck”
och lugnt fortsatte själv prata strunt i den andan. Sedan fick jag veta att jag
”begick ett brott”...
FSB och åklagarmyndigheten hade
beslutat att låsa in mig på mentalsjukhus till och med innan det påstådda
”brottet” begicks. Åklagarmyndigheten hade skickat till domstolen en anhållan om
rättspsykiatrisk undersökning den 2:a oktober 2001. Det påstådda ”brottet”
begicks den 3:e oktober 2001. Åklagarmyndighetens anhållan avslogs. Då kokade FSB
och åklagarmyndigheten ihop ett brottmål och diktade ihop ett förfalskat
förhörsprotokoll där min mor påstods ha sagt de följande lögnerna: att jag hade
haft psykiska problem redan som tonåring och hade försökt begå självmord två
gånger. Min mor har aldrig sagt detta och har aldrig skrivit under detta
förhörsprotokoll. Det förfalskade förhörsprotokollet utnyttjades för att skicka
mig den 16:e november 2002 till rättspsykiatrisk undersökning där jag
förklarades ha ”paranoid schizofreni” och vara ”otillräknelig”. I januari 2002 dömdes
jag till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Lögner
ur det förfalskade förhörsprotokollet fördes över till psykiatrernas utlåtande,
till domstolsförhandlingens protokoll och till domen. Min mor visste ingenting
och lurades: man gav henne domstolens beslut när den sista överklagningsdagen
redan var missad. Då upptäckte hon vilka ord hennes sons bödlar tillskrev
henne, men det var för sent att göra något. Till råga på allt hade vi inga
pengar och följaktligen ingen advokat.
På våren 2002 försökte man döda min
mor som huvudvittne. En bil gjorde ett försök att köra på henne i närheten av
vårt hus när hon var på väg hem från mentalsjukhus där hon hade varit på besök hos mig. Lyckligtvis hann hon hoppa
undan och blev bara lätt skadad. Hon skönjde bilens nummer, kom ihåg det och
vände sig till polisen. Polisen lovade att kontakta henne men gjorde det inte.
Då gjorde det min mor själv. Polisen hittade bilen men var förtegen. Enträget
avrådde de min mor från att göra vidare försök att komma åt sanningen. Polisen
rekommenderade att ”glömma incidenten”.
Jag släpptes ur mentalsjukhuset den
1:a juli 2002 efter att ha tillbringat där 7 och en halv månad. Men min
psykiatriska odyssé var inte slut. Jag blev inskriven i ett speciellt
psykiatriskt register som gjorde mitt normala liv i Ryssland omöjligt.
På hösten 2004 blev jag frilanskorrespondent
för Radio Libertys ryska redaktion. 2005 blev jag missnöjd med Radio Libertys
nya slätstrukna informationspolitik och erbjöd exiltjetjenska webbsidor
oavlönat samarbete. Bara Kavkaz Center svarade. Jag började skriva för dem
artiklar om brott mot mänskliga rättigheter i Krasnodar-regionen och om ryska
grymheter under de två krigen i Tjetjenien (1994 – 1996 och 1999 - ?).
Efter min frisläppning 2002 trakasserades
jag regelbundet av polisen. I februari 2008 lyckades jag lämna Ryssland och
komma till Polen där jag lämnade in asylansökan. Jag upptäckte dock att
politiska flyktingar har svårt att få asyl i Polen. Jag blev flyktingförklarad
först om ett och ett halvt år efter en skandalös protestkampanj. I denna
kampanj deltog Kommittén ”Wolny Kaukaz” från Kraków, två polska tidningar och
en tv-station. Livet i Polen var inte lätt men jag tänkte inte återvända till
Ryssland. Jag var säker på att jag aldrig skulle komma tillbaka. Men jag hade
ett stort problem – gamla och sjuka föräldrar som stannade kvar i Ryssland. De
har inga anhöriga utom mig. Och jag hade inte råd att förflytta dem till Polen
(Polen har inga statsfinansierade återföreningsprogram för flyktingfamiljer). I
maj 2011 fattade jag ett ödesdigert beslut att återvända till Ryssland, som jag
skall ångra till mina sista dagar.
När jag kom till Krasnodar, skapade
jag en blogg som hette ”Russkaja Pravda” (”Ryska Sanningen”). Jag publicerade
där material om mänskliga rättigheter som kom huvudsakligen från andra
webbsidor och bloggar. Själv skrev jag inlägg ganska sällan.
Den 29:e april 2013 stormade in i
min lägenhet 7 personer som visade sig vara poliser. De rannsakade lägenheten
och beslagtog all elektronik inklusive datorn. Jag fick veta att en
förundersökning hade inletts mot mig. Jag blev anklagad för hets mot folkgrupp
(ryssar) efter att ha skrivit i min blogg ett inlägg där jag kallade för
skurkar och svin de ryssar som firade den sovjetiska armédagen den 23:e
februari (den 23:e februari 1944 deporterade Stalin alla tjetejener och
ingusjer till Kazakstan och Sibirien, minst en tredjedel av dem dog; Putin har
gjort denna dag till nationell helgdag – ”Fosterlandets Försvarares Dag”).
Samma dag skickades jag till rättspsykiatrisk undersökning. Jag tillbringade på
den specialiserade pyskiatriska kliniken i Krasnodar 30 dagar. Det var samma
klinik och samma avdelning som jag hade fått bekanta mig med 2001. Egentligen
genomfördes ingen undersökning. Den rapporterande experten talade med mig bara
en gång – dagen efter ankomsten, dvs. den 30:e april. Expertkommissionen
granskade mig 2 gånger – den 22:a och den 24:e maj. Första gången var
kommissionens ordförande densamma dam som hade undertecknat den fabricerade
diagnosen 2001. Samtalet var mycket spänt och politiskt, jag pressades
psykologiskt och faktiskt blev utslängd. Andra gången var kommissionens
ordförande en annan dam - det gick lugnare till. I maj 2013 förklarades jag precis
som 2001 ha ”paranoid schizofreni”, men den här gången blev psykiatrerna lite
”nådiga” och skrev att de anser mig vara tillräknelig och behöva öppen
psykiatrisk tvångsvård (som mycket lätt kan omvandlas till sluten psykiatrisk
tvångsvård).
När jag släpptes och tog del av
psykiatrernas utlåtande skrev jag ansökan om en annan rättspsykiatrisk undersökning
på en annan inrättning – Serbskij-Institutet i Moskva. Min mor gjorde ett skriftligt
uttalande där hon förklarade att hon aldrig hade sagt de lögner som finns med i
det förfalskade förhörsprotokollet (och i psykiatrernas utlåtanden från 2001
och 2013) och aldrig hade skrivit det under. Psykiatrerna hävdar också i sitt utlåtande
att jag kastades ut ur Polen på grund av min ”psykiatriska historia”. I själva
verket var det tvärtom – jag fick flyktingstatus på grund av den psykiatriska förföljelsen
i Ryssland. Jag förlorade min flyktingstatus eftersom jag återvände till
Ryssland och jag har polska Utlänningsstyrelsens beslut som jag fick 1 år och 4
månader efter min återvändning.
Som ”svar” på mitt missnöje med
psykiatrernas utlåtande inleddes i juli en annan brottmålsundersökning. I ett
av mina inlägg i min blogg hade jag skällt ut kriminellt fä och sagt att det
inte hade rätt att leva – nu anses det vara ”rättfärdigande av terrorism”. I
augusti skickades jag till en kompletterande rättspsykiatrisk undersökning
(utan inläggning på mentalsjukhus) i samband med andra brottmålet. Experternas
kompletterande utlåtande kopierade nästan i alla detaljer det utlåtande som de hade
gjort tidigare.
I augusti förde mig Federala
tjänsten för finansiell övervakning på sin terrorist- och extremistlista – det
skedde utan något som helst domstolsbeslut. Som resultat nekar mig alla banker att
öppna konto.
I slutet av augusti meddelade mig
Förundersökningskommittén att förundersökningen hade avslutats. Jag fick även
veta att Förundersökningskommittén hade avslagit min ansökan om en annan
rättspsykiatrisk undersökning (dvs. säga de vill främja politisk
tvångspsykiatri). Nu ämnar jag kräva den nya rättspsykiatriska undersökningen i
domstolen under den kommande rättegången.
Eugene Novozhilov
Krasnodar, Ryssland
