söndag 17 november 2013

Politisk tvångspsykiatri i Krasnodar, Ryssland


4 november 2013

  Min konflikt med ryska myndigheter började 1999 – för 14 år sedan. Jag intresserade mig för Tjetjenien och samlade information om kriget som hade rasat där 1994-1996. Krasnodar-regionen (Krasnodarskij kraj) är Rysslands mest chauvinistiska och nationalistiska delregion. Massmedierna där har alltid presenterat bara den officiella synpunkten på det rysk-tjetjenska kriget. Jag blev trött på detta och genomförde en kontroversiell protestaktion. Jag uppdiktade en historia om en rysk kille som hette Sergej och hade deltagit i kriget på tjetjensk sida. Alla fakta om krigshandlingar var sanningsenliga – jag tog dem ur Radio Libertys reportage. Jag kontaktade en journalist som jobbade på tidningen ”Krasnodarskije Izvestija”, sade att jag var denne ”Sergej” och berättade krigshistorien. Jag försökte berätta inte bara om kriget utan även om den tjetjenska kulturen. Jag ville också understryka att i kriget finns det inga hjältar, ingen konfliktsida har 100 % rätt eftersom alla sidor dödar människor. Och jag pekade ut den sociala konflikten i det ryska samhället. Nu bedömer jag kritisk denna aktion. Jag ville berätta den stora sanningen med hjälp av den lilla lögnen. Jag gjorde det därför att inga andra metoder skulle ha fungerat i Krasnodar. Men den lilla lögnen diskrediterar den stora sanningen... Det blev dock som det blev. I mars 1999 publicerades i Kranodarskije Izvestija artikeln ”Kannibalen från kannibalön”. Min berättelse var starkt förkortad och förvrängd. Hela temat nedbringades till propaganda i sovjetisk stil: huvudpersonen brännmärktes som ”skurk” och ”förrädare”.  Från och med denna dag blev FSB (före detta KGB) uppmärksam på mig. Därtill kom att en ökänd rysk general som hade deltagit i rysk-tjetjenska kriget 1994-1996 och bodde i Krasnodar kommenterade artikeln i tidningen. Hans kommentar publicerades under artikeln. Generalen hette Konstantin Pulikovskij. När han fick veta att han hade lurats (FSB fick reda på att jag aldrig hade varit i Tjetjenien) blev han ursinnig. Han ville hämnas. Eftersom han hade vänner i FSB, lyckades han med detta.
  År 2000 var det bara mindre incidenter som hände. Men i oktober 2001 fabricerade FSB ett brottmål mot mig: jag anklagades för att ha gjort ”falskt meddelande om terrordåd”. I ett telefonsamtal med en kvinnlig bekant till mig använde jag en harmlös metafor för att ge uttryck till min sinnesstämning den dagen. Jag sade att jag var på så dåligt humör att jag skulle vilja kapa något flygplan och krascha i någon skyskrapa. Telefonsamtalet ägde rum 3 veckor efter den 11 september 2001, så det var ett ”modetema”. Min samtalspartner förstod det precis som metafor och ”modeuttryck” och lugnt fortsatte själv prata strunt i den andan. Sedan fick jag veta att jag ”begick ett brott”...
  FSB och åklagarmyndigheten hade beslutat att låsa in mig på mentalsjukhus till och med innan det påstådda ”brottet” begicks. Åklagarmyndigheten hade skickat till domstolen en anhållan om rättspsykiatrisk undersökning den 2:a oktober 2001. Det påstådda ”brottet” begicks den 3:e oktober 2001. Åklagarmyndighetens anhållan avslogs. Då kokade FSB och åklagarmyndigheten ihop ett brottmål och diktade ihop ett förfalskat förhörsprotokoll där min mor påstods ha sagt de följande lögnerna: att jag hade haft psykiska problem redan som tonåring och hade försökt begå självmord två gånger. Min mor har aldrig sagt detta och har aldrig skrivit under detta förhörsprotokoll. Det förfalskade förhörsprotokollet utnyttjades för att skicka mig den 16:e november 2002 till rättspsykiatrisk undersökning där jag förklarades ha ”paranoid schizofreni” och vara ”otillräknelig”. I januari 2002 dömdes jag till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Lögner ur det förfalskade förhörsprotokollet fördes över till psykiatrernas utlåtande, till domstolsförhandlingens protokoll och till domen. Min mor visste ingenting och lurades: man gav henne domstolens beslut när den sista överklagningsdagen redan var missad. Då upptäckte hon vilka ord hennes sons bödlar tillskrev henne, men det var för sent att göra något. Till råga på allt hade vi inga pengar och följaktligen ingen advokat.
  På våren 2002 försökte man döda min mor som huvudvittne. En bil gjorde ett försök att köra på henne i närheten av vårt hus när hon var på väg hem från mentalsjukhus där hon hade varit  på besök hos mig. Lyckligtvis hann hon hoppa undan och blev bara lätt skadad. Hon skönjde bilens nummer, kom ihåg det och vände sig till polisen. Polisen lovade att kontakta henne men gjorde det inte. Då gjorde det min mor själv. Polisen hittade bilen men var förtegen. Enträget avrådde de min mor från att göra vidare försök att komma åt sanningen. Polisen rekommenderade att ”glömma incidenten”.
  Jag släpptes ur mentalsjukhuset den 1:a juli 2002 efter att ha tillbringat där 7 och en halv månad. Men min psykiatriska odyssé var inte slut. Jag blev inskriven i ett speciellt psykiatriskt register som gjorde mitt normala liv i Ryssland omöjligt.

  På hösten 2004 blev jag frilanskorrespondent för Radio Libertys ryska redaktion. 2005 blev jag missnöjd med Radio Libertys nya slätstrukna informationspolitik och erbjöd exiltjetjenska webbsidor oavlönat samarbete. Bara Kavkaz Center svarade. Jag började skriva för dem artiklar om brott mot mänskliga rättigheter i Krasnodar-regionen och om ryska grymheter under de två krigen i Tjetjenien (1994 – 1996 och 1999 - ?).
  Efter min frisläppning 2002 trakasserades jag regelbundet av polisen. I februari 2008 lyckades jag lämna Ryssland och komma till Polen där jag lämnade in asylansökan. Jag upptäckte dock att politiska flyktingar har svårt att få asyl i Polen. Jag blev flyktingförklarad först om ett och ett halvt år efter en skandalös protestkampanj. I denna kampanj deltog Kommittén ”Wolny Kaukaz” från Kraków, två polska tidningar och en tv-station. Livet i Polen var inte lätt men jag tänkte inte återvända till Ryssland. Jag var säker på att jag aldrig skulle komma tillbaka. Men jag hade ett stort problem – gamla och sjuka föräldrar som stannade kvar i Ryssland. De har inga anhöriga utom mig. Och jag hade inte råd att förflytta dem till Polen (Polen har inga statsfinansierade återföreningsprogram för flyktingfamiljer). I maj 2011 fattade jag ett ödesdigert beslut att återvända till Ryssland, som jag skall ångra till mina sista dagar.
  När jag kom till Krasnodar, skapade jag en blogg som hette ”Russkaja Pravda” (”Ryska Sanningen”). Jag publicerade där material om mänskliga rättigheter som kom huvudsakligen från andra webbsidor och bloggar. Själv skrev jag inlägg ganska sällan.

  Den 29:e april 2013 stormade in i min lägenhet 7 personer som visade sig vara poliser. De rannsakade lägenheten och beslagtog all elektronik inklusive datorn. Jag fick veta att en förundersökning hade inletts mot mig. Jag blev anklagad för hets mot folkgrupp (ryssar) efter att ha skrivit i min blogg ett inlägg där jag kallade för skurkar och svin de ryssar som firade den sovjetiska armédagen den 23:e februari (den 23:e februari 1944 deporterade Stalin alla tjetejener och ingusjer till Kazakstan och Sibirien, minst en tredjedel av dem dog; Putin har gjort denna dag till nationell helgdag – ”Fosterlandets Försvarares Dag”). Samma dag skickades jag till rättspsykiatrisk undersökning. Jag tillbringade på den specialiserade pyskiatriska kliniken i Krasnodar 30 dagar. Det var samma klinik och samma avdelning som jag hade fått bekanta mig med 2001. Egentligen genomfördes ingen undersökning. Den rapporterande experten talade med mig bara en gång – dagen efter ankomsten, dvs. den 30:e april. Expertkommissionen granskade mig 2 gånger – den 22:a och den 24:e maj. Första gången var kommissionens ordförande densamma dam som hade undertecknat den fabricerade diagnosen 2001. Samtalet var mycket spänt och politiskt, jag pressades psykologiskt och faktiskt blev utslängd. Andra gången var kommissionens ordförande en annan dam - det gick lugnare till. I maj 2013 förklarades jag precis som 2001 ha ”paranoid schizofreni”, men den här gången blev psykiatrerna lite ”nådiga” och skrev att de anser mig vara tillräknelig och behöva öppen psykiatrisk tvångsvård (som mycket lätt kan omvandlas till sluten psykiatrisk tvångsvård).

  När jag släpptes och tog del av psykiatrernas utlåtande skrev jag ansökan om en annan rättspsykiatrisk undersökning på en annan inrättning – Serbskij-Institutet i Moskva. Min mor gjorde ett skriftligt uttalande där hon förklarade att hon aldrig hade sagt de lögner som finns med i det förfalskade förhörsprotokollet (och i psykiatrernas utlåtanden från 2001 och 2013) och aldrig hade skrivit det under. Psykiatrerna hävdar också i sitt utlåtande att jag kastades ut ur Polen på grund av min ”psykiatriska historia”. I själva verket var det tvärtom – jag fick flyktingstatus på grund av den psykiatriska förföljelsen i Ryssland. Jag förlorade min flyktingstatus eftersom jag återvände till Ryssland och jag har polska Utlänningsstyrelsens beslut som jag fick 1 år och 4 månader efter min återvändning.
  Som ”svar” på mitt missnöje med psykiatrernas utlåtande inleddes i juli en annan brottmålsundersökning. I ett av mina inlägg i min blogg hade jag skällt ut kriminellt fä och sagt att det inte hade rätt att leva – nu anses det vara ”rättfärdigande av terrorism”. I augusti skickades jag till en kompletterande rättspsykiatrisk undersökning (utan inläggning på mentalsjukhus) i samband med andra brottmålet. Experternas kompletterande utlåtande kopierade nästan i alla detaljer det utlåtande som de hade gjort tidigare.
  I augusti förde mig Federala tjänsten för finansiell övervakning på sin terrorist- och extremistlista – det skedde utan något som helst domstolsbeslut. Som resultat nekar mig alla banker att öppna konto.

  I slutet av augusti meddelade mig Förundersökningskommittén att förundersökningen hade avslutats. Jag fick även veta att Förundersökningskommittén hade avslagit min ansökan om en annan rättspsykiatrisk undersökning (dvs. säga de vill främja politisk tvångspsykiatri). Nu ämnar jag kräva den nya rättspsykiatriska undersökningen i domstolen under den kommande rättegången.

Eugene Novozhilov
Krasnodar, Ryssland