https://svenska.yle.fi/a/7-10016179
6 maj 2022
Våldtäkter är ett ofrånkomligt inslag i kriget i Ukraina.
Samma mönster upprepas ständigt: De ryska trupperna täcker ansiktet och våldtar
i grupp, ofta inför ögonen på offrets familj.
I april ringde den ukrainska psykologen Oleksandra
Kvitkos telefon. Samtalet kom från en 12-årig flicka.
Flickan berättade att hon en dag hade gått ut på gården
för att plocka blommor. Hon ville glädja sin mor.
Hon gick ut, fast hennes mamma hade förbjudit det. De
ryska ockupanterna var redan i staden.
Soldaterna fick syn på flickan.
Senare hittade mamman sin medvetslösa dotter på gården.
Hon hade blivit gruppvåldtagen.
Flickan försökte begå självmord efter våldtäkten.
– Hon beskyllde sig själv. Hon hade gått ut, trots
mammans förbud, säger Kvitko, som sköter offret.
Psykolog Oleksandra Kvitko följer med kriget i Ukraina
från en förskräcklig utsiktspunkt.
Hon svarar i en nödtelefon, dit offer för de ryska
soldaternas våldtäkter kan ringa. Hon är ofta den första, som får höra om
våldtäkterna.
I många fall vet hon om övergreppen före de ukrainska
myndigheterna.
I värsta fall har det sexuella våldet upptäckts först då
ett civilt offer blivit obducerat. De överlevandes erfarenheter blir offentliga
då offren berättar om dem.
Många våldtagna vill tala med en psykolog, men ännu inte
med polisen. Kvitko och hennes kolleger är den ukrainska regeringens källa till
information om vad som skett.
Samtal kommer hela tiden, och från folk av alla åldrar.
Våldtäkter anmäls av kvinnor, barn, män och äldre.
Hjälpen ges i telefon, eftersom offren har flytt till
alla delar av Ukraina och Europa. Också Kvitko själv flydde vid krigsutbrottet
med sina barn från Kiev till västra Ukraina.
Hjälptelefonlinjen öppnades i början av april av
människorättsombudsmannen i Ukraina med stöd av Unicef. Fem psykologer erbjuder
bistånd.
Kvitko sköter just nu 94 fall. Totalt har de fått
rapporter om 600 offer för sexuellt våld.
Kvitko arbetade med våldtäktsoffer redan långt före
kriget. Men nu har också hon svårt att hålla tillbaka tårarna under intervjun.
– Det som man nu berättar för oss är helt oerhört, säger
Kvitko.
Det framgår av offrens berättelser att våldtäkterna
följer ett bestämt mönster. Ett mönster, som bevisar att det inte handlar om
dåd av enskilda ryska soldater utan om systematiskt våld.
Kvitko skildrar ett samtal från mamman till en 11-årig
pojke. De ryska soldaterna band fast henne vid en stol. Sedan våldtog de sonen
framför mammans ögon.
Kvitko berättar också om ett syskonpar, där den yngre
våldtogs i storasysterns åsyn.
– Storasystern bad på sina knän att soldaterna skulle ta
henne i stället för lillasystern. Soldaterna lyfte upp henne och sa "nej,
du ska se på", berättar psykologen.
Och inte i en enda av de våldtäkter som Kvitko fått veta
om har soldaten varit ensam gärningsman.
– Det har alltid varit fråga om en gruppvåldtäkt,
berättar hon.
Offren förs inte åt sidan. De våldtas inför sin familj,
sina bekanta eller grannar.
– De har velat ha en publik, säger Kvitko.
En offentlig våldtäkt är ett förskräckande effektivt
vapen i krig. Där blir hela samfundet traumatiserat, inte bara offret.
I nästan alla de fall som Kvitko fått veta om har
förövarna haft ansiktet täckt.
– Psykologiskt är det skrämmande. Om man inte kan
identifiera gärningsmannen, blir alla män fiender och våldtäktsmän, säger hon.
De flesta som ringt hjälptelefonen bor i trakten runt
Kiev. Ockupanterna är nu fördrivna därifrån, och de ryska styrkornas illgärningar
har börjat framträda i sin fulla hemskhet.
En av de drabbade orterna är den lilla staden Ivankiv, 85
kilometer norr om Kiev. I norr gränsar området till olyckszonen runt Tjernobyls
kärnkraftverk.
I början av kriget svepte de ryska styrkorna genom det
nedsmutsade området och besatte Ivankiv. Bron mot Kiev sprängdes så att folk
inte skulle fly.
Det har gått veckor sedan befrielsen. Bron är fortfarande
förstörd, men en tillfällig passage har byggts intill den.
Längs vägarna syns förstörda ryska stridsvagnar. Hotellet
i stadens utkant har bränts ner, och på dörren hänger en skylt:
"Minor". Ryssarna minerade byggnaderna och terrängen så grundligt,
att minröjningen kan ta flera år.
Man måste köra mitt på vägen, det kan finnas minor vid
vägrenarna.
I centrum vågar sig stadsborna på nytt ut, efter att ha
hållit sig gömda i veckor. Ockupanterna kom till Ivankiv så snabbt, att få
invånare hann fly.
På torget i centrum berättar kompisarna Elina, 19 år, och
Sofia, 16, att de var i staden under hela ockupationen.
– Vi försökte gömma oss tillsammans. Men man var inte i
säkerhet någonstans, inte hemma och inte i källaren, säger Elina.
Elina säger att de visste om att soldaterna var ute efter
unga kvinnor i deras ålder. När ryssarna lämnade staden fick vännerna veta att
syskonen i en bekant familj, 15 och 16 år gamla, hade våldtagits.
– Det hände här, i ett hus intill, säger Elina.
Sofia säger att hemstaden känns annorlunda efter
ockupationen. Vetskapen om att ryska soldater varit här och trängt in sig hos
folk har efterlämnat en bestående skräck.
På återresan från Ivankiv till Kiev passerar man städer
bekanta från rubrikerna, Borodjanka, Butja och Irpin.
Här har de ryska soldaterna mördat och våldtagit. När
städerna befriades påträffades civila som blivit skjutna i sina hem, i sina
bilar, eller medan de cyklade.
I Bordjanka bombade ryssarna ett bostadshus, så att de
som sökt skydd i källaren blev begravda i ruinerna. I Butja våldtog ryssarna 25
flickor på 14 till 24 år i en källare. Från Irpin har en 17-årig flicka
berättat hur både hennes mor och 15-åriga lillasyster blev våldtagna och dödade
av ryssarna. Uppgifterna kommer från Ljudmila Denisova, Ukrainas
människorättsombudsman.
Och i södra och östra Ukraina fortgår ockupationen. Ingen
vet exakt vad som sker där.
Oleksandra Kvitko får samtal inte bara från Kievregionen,
utan också av folk som lyckats fly från trakten av Charkiv och Cherson.
– Alla vill inte prata, de skriver i stället. Barn brukar
också teckna.
Av Kvitkos 94 patienter har hittills bara fem berättat
för myndigheterna om ryssarnas våldtäkter. Själv rapporterar hon offrens
berättelser vidare till myndigheterna för krigsförbytarutredningen, och hon
uppmanar patienterna att anmäla dem.
– I synnerhet då det gäller barn är det för tidigt. De kan
ännu inte tala.
Merparten av offren är kvinnor och barn, men också män
har berättat om sexuellt våld. Det dröjde länge innan män började ringa Kvitko.
– Skammen är stor.
För ögonblicket hjälper Kvitko sex män, av vilka tre är
över 60 år.
Mängden hjälpbehövande är förkrossande stor, säger
psykologen. Hon har bett om hjälp av israeliska kolleger med erfarenhet av att
hjälpa krigsoffer.
Enligt Kvitko har israelerna lyft sina händer och sagt,
att de inte har erfarenhet av så här omfattande sexuellt våld.
Ukrainska Marta Havryshko har studerat våldtäkter i
Ukrainas olika krig. Vid det ryska anfallet flydde hon till Schweiz, där hon nu
intervjuas i ett videosamtal.
Enligt Havryshko är det inte bara flyganfallen som fått
miljoner ukrainska kvinnor och barn att fly de senaste veckorna. Också skräcken
för våldtäkter är djupt rotad i nationens medvetna.
Havryshko har studerat bruket av sexuellt våld i Ukraina
under nazisternas ockupation och på sovjettiden. Hon har i sitt jobb intervjuat
tiotals äldre kvinnor, som blev våldtagna under tidigare ockupationer och
förtrycksperioder.
Hon ser det som självklart att Ryssland på nytt använder
våldtäkter som vapen. Om övergreppen hade begåtts av enskilda soldater, skulle
förövarna oftare ha försökt sopa igen spåren.
Utgår man från offrens vittnesmål våldtar de ryska
styrkorna systematiskt, efter samma mönster. I grupp, och med ansiktena täckta.
– Det är offentliga våldtäkter, där familjen och de
bekanta tvingas se sina kära lida, menar forskaren.
Avsikten är att vålla både offren och hela omgivningen så
mycket lidande som möjligt.
Kvitko tycker att våldtäkterna har drag av det folkmord,
som länge har antytts i de ryska statsmedierna och i de ryska ledarnas ord.
Folkmord är en grov anklagelse, men Havryshko anser att
det börjar finnas tecken på det.
I ett fall som nått offentligheten hade de ryska
soldaterna kallat sina offer nazisthoror. I rysk propaganda påstås det olagliga
angreppskrigets syfte vara att befria Ukraina från dess nazistiska styre.
I ett annat fall hade offren fått höra att de skulle
våldtas så pass länge, att de aldrig mer ville vara med män och föda fler
ukrainska barn.
– Sådana ord tyder klart på folkmord, säger Havryshko.
Våldtäkt används som vapen i folkmord, då det skapar ett
trauma i hela samfundet. Att våldta fiendens kvinnor och barn är som att sända
soldaterna budskapet att de inte lyckats skydda sina närmaste.
De systematiska våldtäkterna har enligt Havryshko ett
direkt samband med hur Rysslands ledning och medier talar om Ukraina och
ukrainarna. Hotet om folkmord framförs ständigt.
– De förnekar Ukrainas existens som självständig stat. De
sprider idén att Ukraina ska utplånas, säger Havryshko.
Som exempel anför hon en hemsk vits som Rysslands
president Vladimir Putin berättat.
I början av av februari tog Putin i Moskva emot sin
franske kollega Emmanuel Macron. Nätet fylldes av skämt om den coronarädde
Putin, som satt vid ett långt bord, flera meter från Macron.
Vid pressträffen efter mötet drog Putin till med en vits,
som bara kunde förstås av dem som känner det ryska språket och kulturen. Alltså
även av ukrainare.
Presidenten nämnde Ukraina i en hänvisning till en
sovjetisk punklåt. I låten omtalas nekrofili, eller våldtäkt av döda.
– Vare sig du gillar det eller inte, försök stå ut med
det, min sköna, sa Putin då han talade om Ukraina och om att följa
Minskavtalet.
Ukrainarna märkte den olycksbådande tonen i vitsen.
Ukrainare förstår att vara rädda för sexuellt våld,
eftersom deras mödrars och mormödrars generation upplevt detsamma.
– Kvinnans kropp är på nytt ett slagfält, säger
Havryshko.
Våldtäktsoffren behöver både akut och mer långsiktig
hjälp. Till det mest angelägna hör möjligheten till abort.
Av de 25 kvinnor som upprepade gånger våldtogs i källaren
i Butja blev nio gravida, har Ukrainas människorättsombudsman Ljudmila Denisova
berättat.
Många flyr kriget till Polen, där aborter är mycket svåra
att få. Nu har biståndsorganisationer börjat leverera dagen-efter-piller till
Ukraina, men pillren måste snabbt nå fram till offren.
Många våldtagna är rädda att tala om det de upplevt, på
grund av skam och självförebråelser.
Psykolog Kvitko befarar att de bekräftade våldtäkterna
bara är toppen på isberget. Också i fredstid berättar många offer om
övergreppen först åratal efteråt.
Hennes psykologiska första hjälp till våldtäktsoffer är
att få dem att inse, att de inte är skyldiga till något.
– Som alltid vid sexbrott anklagar kvinnorna sig själva.
Varför hade jag den kjolen, varför gick jag till fel ställe, säger Kvitko.
Som den där flickan, som våldtogs då hon plockade blommor
åt mamma.
Kvitko säger att offren kommer att behöva hjälp länge. De
kan ringa henne på nytt, när som helst på dygnet. Hon svarar och lyssnar.
Artikeln är en bearbetning av Yle Uutisets artikel He etsivät nuoria
naisia. Artikeln är översatt och bearbetad av Mikael
Schulman.
