Putins lakejer finns både till höger och vänster

https://www.expressen.se/ledare/putins-lakejer-finns-bade-till-hoger-och-vanster-

30 december 2017

När höger- och vänsterextremism dras ut i sin förlängning så möts de två. Det är en gammal sanning som blivit aktuell, tack vare Ryssland. Och ingen illustrerar det just nu bättre än Jan Myrdal.

  Den 90-årige Myrdal har varit en centralfigur i den kommunistiska vänstern i Sverige i årtionden. Medgrundare och hedersordförande för Folket i Bild / Kulturfront, med en bokutgivning som sträcker sig över sju decennier. 

  Samtidigt har den demokratiska kompassen alltid varit trasig. Myrdal rättfärdigade folkmordet i Kambodja, ursäktade massakern på Himmelska Fridens torg och försvarade Stalins mordiska diktatur. 

  Nu har diktaturernas försvarare Myrdal gjort gemensam sak med extremhögern genom att resa till Chisinau i sällskap med Nya Tider. 

  Under 15-16 december anordnades en konferens där Moldaviens pro-ryske president Igor Dodon deltog tillsammans med extremhögerns ikoniske tänkare, den ryske nationalisten Aleksander Dugin. Dugin drömmer om en euroasiatisk union under Kremls spira. 

  Bland gästerna fanns kommunister såväl som fascister, och representanter för grupperingar som ”Stalinister för Trump”. 

  Väl hemkommen publicerade Nya Tider, i bästa vänstersekteristiska partipress-anda, hela Jan Myrdals anförande från den ”historiska konferensen”. 

Som ett eko från Molotov-Ribbentroppakten

  Samarbetet mellan extremerna sker inte av en slump. 

  Ryssland har i sina påverkanskampanjer varit skicklig på att föra samman de som på olika sätt att har ett horn i sidan på den västerländska demokratin. Detta har skett genom smicker, pengar, uppmärksamhet och logiken om min fiendes fiende. 

  Första gången det blev övertydligt, åtminstone för mig, var i samband Rysslands angrepp på Ukraina. 

  Först på Krim och sedan i Donetsk och Luhansk lyckades Ryssland få europaparlamentariker, från både vänsterpartiets partigrupp och extremhögern, på plats som ”valobservatörer”. Grekiska nystalinister gjorde gemensam sak med bland andra Alessandra Mussolini, barnbarn till den italienske fascistledaren Benito Mussolini. 

  Ekot från Molotov-Ribbentroppakten mellan nazister och kommunister 1939 var övertydligt. 

  I Sverige ser vi hur rysk propaganda är det rådande narrativet på den högra kanten från Kent Ekeroths (SD) Samhällsnytt och Nyheter Idag, som drivs av ett bolag som ägs av Medborgerlig Samlings partiledare ordförande Ilan Sadé, och sedan vidare hela vägen till nazisterna i NMR.

  Samma sak gäller extremvänstern. Därtill kan vi lägga konspirationskretsar, vaccinskeptiker, chemtrails och elallergiker där ryska propagandamyter och berättelser är vanliga. 

Berättelsen om Svenska läkare mot mänskliga rättigheter

  Ett exempel på att alla de här grupperna för ut samma typ av budskap är hur de gett spridning åt gruppen Svenska läkare för mänskliga rättigheter. 

  Sällskapet leds av professor emeritus Marcello Ferrada de Noli, som var verksam i epidemiologi och internationell hälsa vid Högskolan i Gävle och Karolinska Institutet. Professorn har en bakgrund som marxist-leninistisk revolutionär i Chile, och börjar fyra decennier senare sitta i den ryska propagandakanalen RT och tycka till. 2015 grundar han läkargruppen, vars budskap får global spridning tack vare ryska UD och den syriska regimen. 

  Först attackerade läkarsällskapet den syriska civilförsvarsgruppen Vita Hjälmarna och sedan påstod man att saringasattacken i april, som dödade 87 människor, inte var regimens verk utan oppositionens. Här har FN slagit fast att Assad-regimen var ansvarig. 

  Och när DN skrev om läkarsällskapet så togs de i försvar av bland andra Fria Tider. Men det är inte så konstigt det heller. 

  Sedan flera år tillbaka har ett par medlemmar från läkargruppens redaktionsråd funnits med som aktiva medlemmar i en rysk Facebook-propagandagrupp där även Fabian Fjälling (psedonymen ”Erik Johansson”) på Granskning Sverige, som är närstående Fria Tider, varit aktiv. 

  Och det är genom samma grupp som ”Erik Johansson” hjälpt medlemmar i Kommunistiska partiet att genomföra ringningar till opinionsbildare och myndighetspersoner under en aktivistdag. Telefonsamtal som bland annat handlade om hot om atomkrig.

Stefan Lindgren välkomnades som talare av V och MP

  I Fria Tiders spalter dyker en annan gammal kommunist upp. Det är Stefan Lindgren, en gång i tiden redaktör för Gnistan, organ för Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna som blev SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Han är också översättare, bland annat av ett par östspion-memoarer, och är aktiv i svensk-ryska vänskapsföreningen. 

  Nu rör sig Lindgren mellan extremerna för att sprida budskapet som blivit ett signum för ryska påverkanskampanjer: Alla andra gör fel, Ryssland är oskyldigt och medier och institutioner i väst går inte att lita på.

  Vänsterpartiet och Miljöpartiet på Gotland hade inga betänkligheter att ha Lindgren som talare i Visby när man i september demonstrerade mot försvarsmaktsövningen Aurora.

Det är i den här kontexten som Jan Myrdals resa med Nya Tider till Moldavien före jul ska ses. Att väven mellan extremgrupper nu förtätas. 

Steget mellan extremhöger och vänstern är inte långt

  Nya Tider har tydliga ryska kopplingar genom den profilerade skribenten Manuel Ochsenreiter från Tyskland, som också var med i Moldavien. Kopplingar som att hans kollega i tankesmedjan German Center for Eurasian studies sitter fängslad i Polen sedan 2016 misstänkt för att jobba för rysk underrättelsetjänst. 

  Ochsenreiter har också medverkat i olika sammanhang med representanter för RISS, Ryska Institutet för Strategiska Studier. RISS kan beskrivas som utrikesunderrättelsetjänsten SVR:s ”PR-gren” och lyder under presidentadministrationen i Kreml. 

  Och samma representanter från RISS som Ochsenreiter har haft att göra med med har även Agneta Norberg, ordförande i Sveriges Fredsråd, haft aktiviteter tillsammans med i Sverige och Finland. 

  Norberg har i sin tur uppträtt på möte med riksdagsledamoten Stig Henriksson (V). 

Längre än så är inte steget mellan extremhöger, rysk underrättelsetjänst och parlamentarisk vänster i Sveriges riksdag. 

  För Jan Myrdal, som har en förkärlek att hamna på diktatorernas sida, är armkroken med Putin och Nya Tider bara en logisk slutpunkt. Vi kommer att få ser fler manifestationer av extremer som möts under valåret 2018.

  Patrik Oksanen är till vardags politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning och skriver om säkerhets- och försvarspolitik för flera av MittMedia-koncernens liberala och centerpartistiska ledarsidor.

RÄTTELSE. I en tidigare version av artikeln sades att riksdagsledamoten Carl Schlyter uppträtt på ett möte med Anna Norberg, ordförande i Sveriges Fredsråd. Uppgiften hämtades från http://stoppaaurora.se/kalender/fredsmarsch/

  Miljöpartiet meddelar genom pressekreteraren Björn Lindgren att Carl Schlyter hade tackat ja till att tala på det möte som nämns, som han trodde avsåg hela fredsrörelsen, men han ställde in sin medverkan när han såg att Agneta Norberg skulle tala och såg vad hon stod för.

Russischer Shitstorm nach Bundestagsrede

www.fr.de/politik/volkstrauertag-russischer-shitstorm-nach-bundestags-rede-a-1392794

21. November 2017

Ein sibirischer Gymnasiast erntet nach seiner Rede zum Volkstrauertag im deutschen Bundestag bodenlosen Haß für Mitleid mit deutschen Kriegsgefangenen.

Rußland hat einen neuen Antihelden: Nikolai Desjatnitschenko, 16 Jahre, Schüler eines Gymnasiums im sibirischen Nowy Urengoi. „Schweinehund!“ „Verräter!“ „Er leckt den Faschos den Arsch!“ So dröhnt es in den Kommentaren zu dem 140 Sekunden langen Video. Zu sehen ist da, wie der Junge am Volkstrauertag, 19. November, im deutschen Bundestag über einen bei Stalingrad gefangenen Wehrmachtssoldaten berichtet, dessen Grab in der Uralstadt Kopeisk er besucht hat.

„Ich sah die Gräber unschuldig umgekommener Menschen, unter denen viele in Frieden leben und nicht kämpfen wollten. Sie haben während des Kriegs unwahrscheinliche Mühen durchlebt, über die mir auch mein Urgroßvater erzählte, der als Kommandeur einer Schützenkompanie am Krieg teilnahm.“

Diese mitfühlenden Worte lösten in Rußland einen Shitstorm aus. „Dieser umprogrammierte Schuljunge stellt sich hin und rammt der Heimat das Messer in den Rücken“, wütet das Massenblatt „Komsomolskaja Prawda“. Und der Nationalpopulist Wladimir Schirinowski schimpfte: „Ein Bandit bemitleidet einen anderen.“ Sibirische Regionalabgeordnete wie Duma-Parlamentarier haben Beschwerden bei Staatsanwaltschaft und Geheimdienst eingereicht: wegen „Rechtfertigung des Nazismus“.

Seine Deutschlehrerin verteidigt ihn

Man kann die Worte über Wehrmachtssoldaten als „unschuldig umgekommene Menschen“ durchaus hinterfragen. In der Blutspur, die Hitlers Heer auf seinem Weg nach Stalingrad hinterließ, bewahrten wohl nur wenige Landser ihre Unschuld. Und Nikolais Mutter rechtfertigt ihn nun, sie habe lange mit ihrem Sohn an dem Bericht für den Bundestag gearbeitet, aber am Ende habe er den Text auf zwei Minuten zusammenkürzen müssen. „Es blieben nur Fragmente übrig, beim Lesen wird mir jetzt selbst bange.“ Wohl auch angesichts derer, die auf Nikolais Seite im Sozialnetz „VKontakte“ drohend fragen, ob er auswandern oder sich lieber aufhängen wolle.

Seine Deutschlehrerin Ljudmila Kononenko verteidigt ihn: „Er hat die Taten der Faschisten mit keinem Wort entschuldigt.“ Auch der Historiker Wladimir Ryschkow stellt sich hinter Nikolai: „Seine Hauptaussage war humanistisch und pazifistisch: Krieg ist immer eine Katastrophe, in der einfache Menschen leiden. Das Kesseltreiben gegen den Jungen zeigt nur, wie viel Faschismus, Haß und Gewalt in unserer Gesellschaft noch stecken.“ Am Dienstag sagte dann auch Kreml-Sprecher Dmitri Peskow, der Schüler habe nichts Böses gewollt. „Die exaltierte Hetze, die jetzt stattfindet, ist völlig unverständlich.“ Nikolai selbst schweigt noch.

Bleibt zu hoffen, daß es ihm dort besser ergeht als dem 18-jährigen Wlad Kolesnikow aus Podolsk: Nach einem Auftritt in seiner Berufsschule im Juni 2015 mit einem T-Shirt und dem Spruch „Gebt die Krim zurück!“ darauf wurde er so drangsaliert und gehetzt, daß er sich sechs Monate später umbrachte.

Stefan Scholl

Berömd tjetjensk kvinnlig frivilligkrigare mördad i överfall i Ukraina

https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/31/beromd-tjetjensk-kvinnlig-frivilligkrigare-mordad-i-overfall-i-ukraina

31 oktober 2017

En tjetjensk krigare med hjältestatus i Ukraina har mördats i ett överfall nära huvudstaden Kiev. Hennes man besköts också men överlevde. Mannen har tidigare suttit i fängelse för planer på ett attentat mot Rysslands president Vladimir Putin.

De ukrainska myndigheterna säger sig misstänka att Ryssland står bakom attentatet.

De tjetjenska frivilligkrigarna Amina Okujeva och Adam Osmajev har slagits på de ukrainska regeringsstyrkornas sida i inbördeskriget mot de ryskstödda rebellerna i östra Ukraina.

På grund av sin insats har de fått hjältestatus i Ukraina. Okujeva betecknades som en ukrainsk patriot av inrikesministerns rådgivare Anton Gerasjtjenko.

Överfallet på det tjetjenska paret var det senaste i en rad attentat i Ukraina som myndigheterna beskyllt Ryssland för att ligga bakom.

Förra veckan skadades en ukrainsk parlamentsledamot medan hans livvakt och en förbipasserande dödades av en bomb i Kiev.

Okujeva och Osmajev överfölls också i somras. En rysk-tjetjensk man som låtsades vara utländsk journalist drog vapen, men Okujeva sköt honom innan han kunde döda de två frivilligsoldaterna.

Hon läkare - han gick i privatskola i England

Okujeva är läkare och född i Odessa i Ukraina av tjetjenska föräldrar, medan Osmajev är född i Tjetjenien som son till en högt uppsatt tjänsteman. Han har gått i engelsk privatskola.

Osmajev åtalades i Ryssland 2007 för att ha planerat ett attentat mot den Moskvatrogna tjetjenska ledaren Ramzan Kadyrov.

Åtalet lades ned i brist på bevis och Osmajev flyttade till Ukraina.

På rysk begäran greps han där 2012 misstänkt för att ha planerat ett sprängattentat mot Rysslands president Vladimir Putin.

Även det åtalet lades ned och Osmajev sällade sig tillsammans med hustrun Okujeva till en frivilligbataljon med i huvudsak tjetjener som flytt Kadyrovs Tjetjenien och nu bekämpar de ryskvänliga rebellerna i östra Ukraina.

Bataljonen är uppkallad efter Tjetjeniens förra ledare Dzjochar Dudajev. Adam Osmajev är bataljonens kommendör.

Hun avslørte den russiske trollfabrikken

www.nettavisen.no/nyheter/utenriks/hun-avslrte-den-russiske-trollfabrikken/3423378566.html

6. oktober 2017

Da finske Jessikka Aro ville avsløre den russiske propagandakrigen på sosiale medier, fikk hun livet sitt snudd på hodet.

WASHINGTON D.C (Nettavisen): Den finske gravejournalisten Jessikka Aro dro russiske internett-troll fram i lyset og oppsøkte adressen i St. Petersburg der de jobber på skift for å spre desinformasjon og propaganda på sosiale medier. I fjor vant hun Bonnier-prisen for sine reportasjer om emnet for finske YLE. Men arbeidet har kostet. Hun ble utsatt for en massiv svertekampanje med falske bilder og historier på nettet og hatefulle eposter og trusler. Hun fikk høre at hun burde forgiftes med uran og at redaksjonen hennes skulle atombombes. I en SMS som var skrevet som om den kom fra hennes avdøde far ble hun oppfordret til å gi seg.

Utsatt for svertekampanje

Aktørene som forsøkte å sverte henne, tok seg også bryet med å finne fram en gammel dom mot Aro fra 2002 da hun ble bøtelagt for narkotikabruk. Den ble brukt i en svertekampanje på internett mot henne. Hun har videre opplevd at manipulerte bilder og videoer av henne er blitt delt på Twitter og Facebook og at privat kontaktinformasjon ble lagt ut offentlig.

- Det har vært krevende. Gamle kjente har vendt meg ryggen. Men disse angrepene har bare styrket meg som journalist, sier Aro i et intervju med Nettavisen. Vi møter den finske journalisten i Washington D.C. der hun er en av innlederne under en stor konferanse om digital journalistikk i regi av Online News Association.

Europarådet: En politisk krig

I en rapport som Europarådet presenterte i september konkluderes det med at Russland står bak og oppmuntrer til tiltak i Europa for å destabilisere og forvirre myndigheter og samfunn. Det som beskrives som en politisk krig involverer en rekke aktører, fra myndigheter og media, til militære trusler, lobbyisme og trusler. Hensikten, ifølge Europarådets rapport, er å svekke EU og Nato og fremme russiske interesser.

Fant trollfabrikk i St. Petersburg

Det er deler av denne informasjonskrigen Aro har satt søkelyset siden 2014. Som første vestlige medie dro Aro og hennes team fra YLE til Russland og St. Petersburg og avslørte det som er blitt omtalt som trollfabrikker der en av oppgavene er å operere i kommentarfeltene og på sosiale medier med positiv omtale av Putin og negativ omtale av USA og vesten. Aro mener å ha funnet bevisene for at dette er en del av informasjonskrigen som myndighetene helt eller delvis står bak eller støtter opp om. Den russiske regjeringen avviser dette. Siden hun innledet disse avsløringene, har hun altså blitt utsatt for en rekke angrep. Nå jobber hun med en bok om temaet der hun har samlet flere stemmer fra ulike europeiske land som forteller om lignende opplevelser.

- Det er en teknikk som brukes for å kneble, trakassere og stemple som upålitelige nesten alle som står fram og snakker om det politiske regimet i Russland på en måte de ikke liker, sier Aro.

- Opererer i det skjulte

- Er det ditt inntrykk at denne informasjonskrigen er koordinert og hvordan er den koordinert? Har russerne en tydelig plan og en strategi med dette?

- Den er i høyeste grad koordinert, men alt som kan koble dette til den russiske staten blir forsøkt skjult. For eksempel da jeg var på sporet av trollfabrikken, var det umulig å finne noen koblinger til russiske myndigheter. Denne virksomheten var satt opp slik at den så ut til å være etablert av en patriotisk forretningsmann. Dette er noe mange av disse operasjonene har til felles. De opererer i det skjulte. Det kan bety at for eksempel en norsk fredsaktivist kan være én som faktisk får sine føringer og kanskje også penger fra folk som står i forbindelse med russiske myndigheter. Summene som Russland legger i denne type informasjonsaktivitet er enorme. Se bare på den russiske nyhetskanalen RT, som liker å fremstille seg selv som et vanlig nyhetsmedium. Det de driver med er desinformasjon og Kreml-vennlig propaganda på flere språk.

Framstilt som CIA-agent

- Du er blitt angrepet og har høstet noen dyrekjøpte erfaringer etter at du begynte å grave i dette. Hvordan har det vært for deg personlig?

- Jeg prøver å ta det profesjonelt. I begynnelsen, da russiske medier og russisk propaganda kjørte på og fremstilte meg som en agent for USA, Nato og CIA, forstå jeg at dette temaet virkelig var viktig. Men den kampanjen mot meg bidro også til å avsløre kreftene bak og styrke min tro på at dette var noe det var viktig å få fram. Målet deres har vært å få meg til å tie gjennom å fremstille meg som bygdetulling og konspirasjonsteoretiker, men det har de ikke klart. Det har inspirert meg til å fortsette. Men, ja det har vært frykt og redsel, men det er noe du må møte med å være enda modigere, gjøre flere historier og snakke offentlig om dette, sier Aro.

Ukraina: Ungdommer klemt mellom øst og vest

https://www.dn.no/magasinet/2017/10/06/1409/Reportasje/ungdommer-klemt-mellom-ost-og-vest

6. oktober 2017

Sjtsjastja har de siste tre årene vært dratt mellom Ukraina, russiskstøttede opprørere og lokale kosakker. Vi fulgte byens 16-åringer gjennom en krigsuke med skoleball, smugrøyking – og massiv bombing.

Hver dag stikker Ilja Sjlykov (16) til Berlin, Shanghai, Libanon og Stadion for å ta en sigarett. Berlin er et forlatt uthus, Shanghai ligger ved en forurenset elv og Libanon er et nedlagt studentherberge.

Ilja har bodd i Sjtsjastja, som betyr lykke på russisk, hele livet. Mange av skolekameratene flyktet da opprørerne tok over byen for tre år siden, enda flere dro da den høyreekstreme styrken Aidar herjet et halvt år senere.

Ilja ble boende. Han begynte å røyke, spille teater, danse vals og lage fantasyfilmer. Ett av de beste røykestedene er et stadion, Elektrika. «Raskere, sterkere, høyere» står det med blå sovjetbokstaver. En enslig mann løper runder i bar overkropp. Ellers er det tomt.

– Jeg er her omtrent hver dag, sier Ilja.

Ved siden av ham sitter Alim Alimov og Nikolaj Kusjtsjinskij. Alim går i Iljas klasse, har ravnsvart hår og lang sigaretterfaring. Nikolaj er kjæreste med en av Iljas bestevenninner, Anastasija Sarantsja. Han er fem år eldre og ett hode høyere enn de andre.

Det er så stille som en sommerdag kan være. Den svake vinden i tretoppene. Den halvnakne mannen med de stille rundetidene. Jentene som fniser og guttene som hvisker.

Så smeller det. Voldsomt. En rakett må ha slått ned rett bak stadionet. Det er som om hele verden rister.

– Løp! roper Alim.

Utenfor porten snur ungdommene seg mot hverandre. En av jentene kneler ned mot bakken i gråt.

– Mobiltelefonen min. Jeg glemte mobilen! hyler hun.

Anastasija ser på venninnen med et oppgitt blikk.

– Hva er det å grine for? Vi lever, det er det viktigste.

Det har vært trefninger hver eneste kveld i Sjtsjastja, men befolkningen ser ikke ut til å bry seg. Småguttene fortsetter fotballkampen, kvinnene sykler hjem med handleposer, en lokal freak går med t-skjorten «War Never Changes».

Anastasija synger på en sang, leier Nikolaj og lar håret blafre i vinden på vei vekk fra stadionet.

– Det er rart å tenke på hvor vant jeg er blitt til krigen, sier hun.

Men Ilja har høyere puls enn vanlig. Han hører både utgående og innkommende ild. Det er lenge siden rakettene har vært så nære som nå. De må komme seg hjem.

– Er vi alle? spør Ilja.

Han teller over. Alle er like hele. Han gir vennene raske klemmer før han forlater dem med lange, faste skritt.

LANDET PÅ GRENSEN

Ordet Ukraina kommer fra de slaviske ordene «u» og «kraina», sammen betyr de «innenfor grensen». Denne grensetilværelsen mellom øst og vest har vært ukraineres skjebne i 1000 år, enten de har vært dratt mellom litauiske fyrster, vikinger eller tyrkere, Østerrike og Russland eller Sovjetunionen og Nazi-Tyskland.

Nå er Ukraina i sitt fjerde år med hybridkrig mot russiskstøttede opprørssoldater.

– Jeg tror krigen ender til nyttår. Det kan vi klare, sier soldaten Jevgenij (29).

Han står inne i et gammelt sanatorium noen få hundre meter fra opprørernes posisjon. Vinduene er knust for lenge siden. Rommene, som en gang huset pasienter med håp om et bedre liv, er nå fylt med svette soldater. De siste dagene har Brigade 93 mistet tre menn. Siden krigen i Øst-Ukraina startet våren 2014, har over 10.000 mennesker mistet livet.

– I november fyller jeg 30, sier Jevgenij.

– Skal du feire ved fronten?

– Vi aner ikke hvor vi er i november. Kanskje har vi beveget oss lenger mot opprørerne.

Men selv om det er daglige trefninger, har ikke frontene beveget seg på to år. I februar 2015 skrev partene under på Minsk II-avtalen, som forbød tunge våpen ved frontlinjen. Begge parter lovte å sende hjem fremmedsoldater og legge til rette for frie valg i Donetsk-regionen. Lugansk og Donetsk skulle få en viss grad av selvstyre, og opprørerne skulle slippe å bli straffeforfulgt.

To og et halvt år etter at avtalen ble inngått, er situasjonen helt fastlåst.

– Det er blitt en slags sikkerhetsbalanse i Øst-Ukraina, der Russland tjener på et Ukraina i kaos. Vi må vende oss til krigen, for den kommer til å vare lenge, sier Jakub M. Godzimirski, forsker ved Norsk Utenrikspolitisk Institutt (Nupi).

Holder stand. Soldatene i Brigade 93 har tatt over et gammelt sanatorium, som er halvveis rasert av de siste tre årenes krigføring. Her er et gammelt legekontor, som nå er blitt soldathjem.

I slutten av august sa USAs forsvarsminister James Mattis at USA vurderer å bevæpne ukrainske styrker. Amerikanernes nye Ukraina-politikk har kommet overraskende på mange, ettersom president Donald Trump tidligere sa at han ville anerkjenne Krim som russisk territorium. Nå har administrasjonen gjort helomvending.

– Russland kan ikke se på dette som en trussel, for offisielt har ikke landet styrker i Øst-Ukraina. Jeg tror dette han ha en stabiliserende effekt på krigen. Når Ukraina får en sterkere støtte fra USA, kan det bli villig til å vurdere andre muligheter enn militære, sier Godzimirski.

Han mener imidlertid at krigen er såpass ustabil at det fort kan gå andre veien.

– Det er vanskelig å se for seg at det kan bli fred med det første. I Donbass er det mange våpen i omløp. Vi ser et Russland som vil ta tilbake sin gamle rolle som stormakt, og som har satt fotavtrykk i både Midtøsten og Øst-Ukraina. I tillegg er den politiske situasjonen i Ukraina ustabil med interne maktkamper, korrupsjon og ukrainske politikere som ikke har stabilisert landet slik Vesten hadde ventet.

Derfor blir Jevgenij stående på post, mest sannsynlig inn i sitt 30. år.

– De drepte kameratene mine kommer til meg i drømme. De snakker med meg, sier han.

– Hva sier de?

Jevgenijs ansikt får et smertefullt drag.

– Kan vi snakke om noe annet?

ET SPØRSMÅL OM TILLIT

Ilja Sjlykov tenner seg en Kent 6.

– Hvis du skal røyke, kan du stå der borte, klager Anastasija Sarantsja.

Vi er i Libanon, nærmere bestemt den slitte, grønne trappen utenfor det nedlagte studentherberget. På bakken foran dem ligger en kald pizza. Anastasija spiser et stykke med pepperoni og dill mens kjæresten snakker.

– De ukrainske soldatene ser på oss som fienden, sier Nikolaj Kusjtsjinskij.

Han er lei av spenningene mellom regjeringssoldatene og de sivile.

– Våren 2014 hadde vi en avstemming om vi ville være en del av Russland. Det store flertallet stemte ja. Vi var kontrollert av opprørerne, og folk torde jo ikke å svare noe annet. Nå vil de fleste være en del av Ukraina, men det tror ikke myndighetene noe på.

Mistilliten gjør at innbyggerne ikke får lov til å holde egne valg. Under lokalvalget i Ukraina høsten 2015 ble avstemmingen avlyst i grenseområdene. Sjtsjastja fikk isteden et teknokratisk kommunestyre plukket ut av regionale myndigheter.

– Folk vil bare ha fred, sier Nikolaj.

– De er hverken prorussiske eller proukrainske.

Ungdommen ser ut mot hovedveien. Vi hører lyden av tungt militærkjøretøy. Det rykker litt i tenåringene.

– Klokken er snart 20.30, sier Anastasija.

– Da begynner de å bombe igjen.

Ilja tar en siste sigarett før han må tygge mintpastiller, vaske hendene og rømme hjem.

Ungdomstid i krig. Lina Shahoud (16) (i midten) flyktet med familien fra Syria for fire år siden. Så ble også Ukraina rammet av krig, og Lina, moren og søsknene måtte flytte fra opprørskontrollerte Luhansk til grensebyen Sjtsjastja. Her hopper hun på mopeden til kameraten Ilja Gudsovatij (17) for å ta en kveldstur.

TERRORSOMMER

I starten av juni 2014, etter å ha vært kontrollert av opprørerne i drøye to måneder, ble Sjtsjastja frigjort av den høyreekstreme grupperingen Aidar. Det ble en sommer med terror. Ifølge en Amnesty-rapport banket de ukrainske soldatene opp sivile, stjal eiendeler og kastet folk i fengsel uten lov og dom. En kommandant i Aidar blir sitert på følgende i rapporten: «Dette er ikke Europa. Det er annerledes … Det er krig her. Loven er endret, prosedyrene er blitt enklere. Hvis jeg ønsket, kunne jeg arrestert deg på flekken, tatt en sekk over hodet ditt og stengt deg inne i kjelleren i 30 dager mistenkt for å hjelpe separatister.» Det lokale politiet torde ikke å gripe inn. Sjtsjastja var blitt Det ville østen.

Ungdommene husker en skyteepisode på den lokale butikken. Det var visst en Aidar-soldat som ikke fikk lov til å kjøpe alkohol etter stengetid.

– Hvem som var verst av opprørerne og Aidar?

Anastasija ler en kort latter over spørsmålet, før alle ungdommene svarer i kor.

– Aidar!

I midten av september 2014 hadde guvernøren i Lugansk fylke, Hennadij Moskal, fått nok: «Aidar-soldatene oppfører seg ikke som soldater, men som ranere med automatvåpen,» skrev han i et åpent brev.

1. mars 2015 ble Aidar lagt under ukrainske styrker og offisielt døpt om til 24. bataljon. Forsvarsdepartementet skrev i en pressemelding at «ingen i det ukrainske forsvaret har lov til å danne egne organisasjoner eller delta i politiske aktiviteter». Den høyreekstreme imagen skulle hvitvaskes, og melodien fra forsvarets talsmenn har siden vært den samme: «Aidar finnes ikke lenger. Vi har bare regulære styrker i Ukraina.»

Det er bare en del av sannheten.

KOSAKKGENERALEN

I et slitent studentherberge i Sjtsjastja finner vi det som er igjen av Aidar: et tyvetall soldater med tatoveringer, våpen og trøtte blikk. Uniformene er provisoriske: en blå og hvit soldattrøye under en kamuflasjeuniform uten kjennetegn.

I øverste etasje er kommandanten selv. Han trekker et enormt sverd ut av sliren og stiller seg opp foran en vegg av portretter og flagg. Dette er Viktor Nikolajevitsj Tkatsjenko – ataman, kosakk, rektor og lokal general.

– Soldatene her er mine. Da Aidar forsvant fra byen, ble disse igjen, sier han fornøyd.

Hva de gjør, er det ingen som vet. Noen sier de er etterretningssoldater. Andre forteller at de driver med lyssky, privat virksomhet.

– De er vanlige soldater, men hva de gjør, er hemmelig, sier generalen.

Inntil for tre år siden var Viktor Nikolajevitsj Tkatsjenko en fredelig mann. Han var rektor for yrkesskolen og tok stadig imot besøk av kosakkbrødre fra den russiske siden av grensen.

Tkatsjenko viser oss gruppebildene av kosakkvennene på veggen. Han står ved siden av en middelaldrende mann med pelslue på ett av bildene, smilende foran en skolegård pyntet til fest. Tkatsjenko forteller at kameraten døde i februar, etter å ha vært alvorlig skadet i halvannet år.

– Det var jeg som skjøt ham. Vi var åtte kosakkgrupper, men det var bare mine kosakker som kjempet på Ukrainas side, sier Tkatsjenko.

Kosakkleder. Viktor Nikolajevitsj Tkatsjenko var en gang rektor på yrkesskolen i Sjtsjastja, men så tok opprørssoldatene over hjembyen. Tkatsjenko samlet kosakkene og gikk til kamp. Her viser han hvor de siste trefningene har vært i byen.

Kosakkene har mange hundre års historie i disse grenseområdene. De var tsarens beste menn til hest – like nomadiske og frie som de var sterke og mytiske. I resten av verden er de mest kjent for å ha utryddet hundretusenvis av jøder under pogromene ved århundreskiftet, men det snakker ingen om her. Isteden har kosakkene kommet tilbake til gatene. I Russland har de fått politimyndighet, bataljoner, skoler og egne stillinger i statsapparatet, mens i Ukraina er kosakkene sett på som prorussiske og dermed en trussel mot landets grenser.

Kanskje ikke så rart at opprørerne tok det som en selvfølge at Tkatsjenko var på deres side.

– Det kom to menn på kontoret og ville tvinge meg til å organisere et valg. «Hvem er dere?» spurte jeg. «Myndighetene,» svarte de. Da sa jeg: «Våre myndigheter holder til i kommunestyret på fredsplassen i Sjtsjastja.»

Han flyktet til Aidars base i nabobyen noen dager senere. Tkatsjenko hadde alliert seg med en overløper fra opprørerne, «separatisten Aleksej», som ga Aidar og kosakkene informasjon om veisperringer og utstyr. 14. juni 2014 slo Aidar til mot Sjtsjastja. De rykket inn i byen klokken fem om morgenen. De største slagene sto ved de første veisperringene.

– Den første styrken vi møtte, var de russiske kosakkene. De var tre ganger så mange som oss, men vi drepte 58 kosakker før dagen var omme, sier Tkatsjenko.

Ett døgn senere var Sjtsjastja befridd fra opprørerne. For mange av de sivile begynte måneder med terror. Lokalbefolkningen forteller at Aidar-soldater dukket opp på rådhuset og tvang politikerne til å velge side. De som tidligere gikk med georgskors og uttrykte sin begeistring for Putin, var nå blitt merkelig stille.

EN SISTE DANS

– En-to-tre, en-to-tre. Bøy bena. Rett i ryggen, sier den ferme danselærerinnen over høyttaleranlegget.

Et tyvetall 17-åringer danser vals over fredsplassen i Sjtsjastja sentrum. Jentene har korte skjørt eller enda strammere olashortser, guttene fotballtrøyer og joggesko.

– Og en – og to – og tre.

Ilja Sjlykov har den retteste ryggen av dem alle. Han holder rundt Julia Koval, fører henne bortover skoleplassen som om den var en ballsal i Paris.

Det var for to uker siden at Julia kom bort til ham i skolegården. «Jeg hører du er den beste til å danse på skolen,» sa hun. «Jeg vil danse med deg på ballet.»

Ilja går egentlig i trinnet under, men etter at Julia tok en prat med læreren, har hun fått innvilget en yngre dansepartner. Nå har Ilja stått opp klokken åtte på morgenen hele uken for å trene på ballvalsen. Julias sko er dekket med plast, slik at de ikke skal skitnes til før den store dagen. Ballkjolen er kjøpt for 1000 kroner, en halv månedslønn for mange i grensebyen.

Snart skoleball. Avgangselevene i Sjtsjastja øver på valsen de skal fremføre på skoleballet noen dager senere. Egentlig er det bare for 17-åringene, men siden Ilja Sjlykov (i rød t-skjorte) går for å være skolens beste danser, får han lov til å være med på ballet.

Læreren skrur av musikken. Ungdommene sprer seg over skolegården. Julia blir gående med Ilja og Anastasija til røykestedet Berlin.

– Velkommen i klubben, sier Anastasija.

Julia er ingen smugrøyker og har ingen film- eller teaterambisjoner. Det er første kveld hun er med i gjengen.

– Jeg vil bli programmerer og aller helst bo et sted nær sjøen, sier Julia.

Faren hennes drev et busselskap som fraktet passasjerer fra Sjtsjastja til regionhovedstaden Lugansk. En dag ble bussen stoppet av soldater av uklar herkomst. Faren fikk et våpen mot pannen. Plutselig var han fire busser fattigere.

Julias mor var utdannet lærer, men sluttet i jobben for å selge hudkremer. Forretningene gikk bra, og familien reiste på storbyferier i Europa og unte seg totalrenovering av leiligheten. Det var bare kjøkkenet igjen å pusse opp da en granat slo ned rett utenfor huset. Familien pakket koffertene og dro neste morgen.

– Har du lighter? spør Ilja.

Julia fisker frem en.

– Du har lighter selv om du ikke røyker?

– Kjekt å ha, sier hun og smiler.

Etter et halvt år på flyttefot mellom slektninger i Kiev og Russland, flyttet familien tilbake til Sjtsjastja. De andre elevene lå langt foran henne i fagene, så Julia måtte sitte mange timer over bøkene for å ta dem igjen. Men nå, etter et beinhardt skoleår, skal Julia få medalje under skoleballet. Hun er den beste eleven på skolen. Om to døgn setter hun seg på nattoget til Kiev. Hun vet ikke om hun noensinne kommer tilbake.

Ilja skal ingen steder.

Siste sommer. Julia Koval (16) skal snart forlate Sjtsjastja for å studere i Kiev. Familien hennes vet ikke hvor lenge de tør å bo i grensebyen. Her leker Julia med lillesøsteren Josa (ti måneder).

Grensen til Europa

– Jeg drømmer om mitt eget tv-program. Et slags program om dansing, helst i England. London har alltid vært min største drøm. Derfor har jeg tapetsert hele rommet mitt med bilder fra England, sier Ilja.

Denne sommeren har Ukraina kommet flere steg nærmere Europa. Ukrainerne kan reise visumfritt i Schengen, og landet har oppfylt alle kravene i avtalen med EU.

Men i Sjtsjastja trekker Ilja på skuldrene over nye visumregler.

– Jeg har ikke råd uansett, sier han.

Vi sitter i et lysthus. Regnet trommer på det grønne, rustne taket. Selv ikke Ilja gidder å gå ut av den tørre flekken for å røyke.

– Jeg har lest at jøder kan bo gratis i Israel. Moren min er jøde, sier han.

Julia berører ham lett på nesen.

– Man kan ikke se det på deg. Jeg trodde du var armensk eller noe, sier hun.

– Jeg er halvt sigøyner, sier Anastasija.

Hun suger på et mintdrops, Ilja spør om han kan få et. Anastasija skyver posen bort til ham med en irritert bevegelse.

– En gang jøde, alltid jøde, sier hun.

Vi spør om det er vanskelig å være en minoritet i Sjtsjastja.

– Noen soldater liker ikke jøder. Men de er ikke her lenger, sier Ilja.

Han sier det med monoton stemme, den samme monotonien som preger Ilja uansett hva han snakker om, enten det er fremtidsdrømmer, jenter, filmer eller byens snarveier. Men da vi spør om han er lykkelig, svarer han «ja».

– Jeg er lykkelig så lenge jeg kan drive med teater, film og dans. Men de fleste her i byen er ganske triste. De drikker, slåss og krangler, sier han.

Ute i lysthuset ringer telefonen. Julia sier hun snart kommer hjem.

Ilja tenner en Kent 6. Snart begynner bomberegnet.