Frosseribenägen pajas som president

Ryssland behöver inte göra något för att förstöra Ukraina. Ukraina skall sköta hela jobbet självt.

Jävla grattis på jävla preZEdentens installationsdag.

Skjalg Fjellheims russifisering av krigshistorien

https://nordnorskdebatt.no/article/skjalg-fjellheims-russifisering

19. mai 2019

Nordlys’ Skjalg Fjellheim får gjerne kalle justisminister Jøran Kallmyrs tale 8. mai for en flause. Men en politisk redaktør skal ikke servere sine lesere uriktigheter. Særlig ikke når temaet er utsatt for politiserte myter og propaganda.

Dessverre har Fjellheim lenge hatt en lei tendens til å sette likhetstegn mellom Russland og Sovjetunionen. Riktignok var Den russiske sovjetrepublikk den desidert største i unionen, og russerne tok enorme tap i kampen mot Nazi-Tyskland. Men relativt sett ofret befolkningene i Hviterussland, Ukraina, Armenia og Latvia flere liv.

Under krigen transporterte tyskerne over 100.000 sovjetborgere til Norge som krigsfanger og slavearbeidere. Av de 13 700 som døde her har man noenlunde oversikt over 7 220 av dem: 46 % var russere, 18 % ukrainere, 31 % «sovjetiske», mens 4 % var fra andre sovjetrepublikker.

I Nordlys 14. mai vil likevel Fjellheim ha det til at alle de 954 som ligger begravet på Jørstadmoen krigskirkegård var russere, selv om realiteten er at «kun» 928 av dem var sovjetborgere. Av disse var 39 % russere, 27 % ukrainere og 30 % registrert som «sovjetiske».

Fjellheims russifisering av historien er imidlertid ikke av ny dato. 13. august i fjor argumenterte han for at Putin burde inviteres til høstens markering av 75-årsdagen for frigjøringen av Øst-Finnmark, og fremstilte konsekvent frigjøringen som Russlands verk – altså som om Sovjetunionen ikke fantes og som at andre sovjetborgeres innsats aldri skjedde.

Fjellheim påstod sågar at «det var Russland som ofret 2122 menn på norsk jord», selv om det offisielle tallet er 611 drepte sovjetiske soldater. Det finnes imidlertid ingen oversikt over hvor soldatene kom fra. Men vi vet at Den røde armé sommeren 1944 bestod av rundt 52 % russere og 34 % ukrainere, og at mange ukrainere deltok i kampene i Finnmark. Det har derfor formodningen mot seg å hevde at alle soldatene som ble drept var fra Russland.

Når Fjellheim anklager Kallmyrs ordbruk for en «grov fornærmelse mot de døde soldatenes etterkommere» og at den har «krenket frigjørerne», kan det samme sies om Fjellheims. For hva må vel ukrainske tidsvitner og etterkommere synes om at han omtaler dem som russere – de som har kjent på kroppen russifiseringens harde realiteter under kommunismen og i dag står overfor et Russland som forsøker å ødelegge landet deres?

Videre er det ikke riktig at sovjetiske soldater rykket inn i Finnmark «for å frigjøre en del av kongeriket vårt fra Nazi-Tyskland». Frigjøringen oppstod som en bieffekt av en sovjetisk militæroperasjon, der målet var å kaste tyskerne ut av Sovjetunionens nordområder. Kampene på norsk jord skal sees i lys av dette. Sammenholdt med at Sovjetunionen angrep Polen og Finland i 1939, støttet Hitlers invasjon av Norge, annekterte Baltikum og la under seg hele Øst-Europa ved krigens avslutning, blir Fjellheims versjon i beste fall romantiserende.

”Hva må vel ukrainske tidsvitner og etterkommere synes om at han omtaler dem som russere – de som har kjent på kroppen russifiseringens harde realiteter under kommunismen og i dag står overfor et Russland som forsøker å ødelegge landet deres?”

Ingenting av dette skal redusere vår takknemlighet for soldatenes innsats, men det kan være greit å ha det rette perspektivet.

Etter samme mønster lar Fjellheim den russiske ambassadens reaksjon på Kallmyrs tale få stå uimotsagt, selv om de der i gården spiller fornærmet på autopilot. Han burde dessuten vite at russiske myndigheter har gjort løgner, fortielser og benektelser til sitt varemerke, herunder å hvitvaske sin egen historie.

Til slutt benytter Fjellheim anledningen til igjen å kritisere Erna Solberg for at hun ikke ville reise til Moskva i 2015 da russerne feiret 70-årsdagen for seieren over Hitler-Tyskland. Men det er noe vesentlig Fjellheim utelater:

• Russland hadde invadert og annektert Krimhalvøya i februar/mars 2014.

• Etter anneksjonen iscenesatte Russland et opprør i Øst-Ukraina, skjøt fra eget territorium tusenvis av dødelige granater og raketter mot ukrainske styrker, og sendte store hæravdelinger over grensen – bl.a. fra Russlands 200. motoriserte infanteribrigade, normalt stasjonert i Petsjenga, 10 km fra den norske riksgrensen. Inntil mai 2015 hadde de trolig drept minst et par tusen ukrainske soldater og sivile – i noen tilfeller i rene massakrer. FN har erklært at rakettangrepet som drepte 30 sivile i Mariupol var en krigsforbrytelse.

• Høyst sannsynlig var det russiske offiserer som skjøt ned det sivile passasjerflyet MH17 over Øst-Ukraina 17. juli 2014, da 298 uskyldige mennesker ble drept. Dessuten er det slått fast at våpenet tilhørte det russiske forsvaret. Russland har i etterkant brukt alle skitne triks i boka for å skjule ugjerningen.

Kort oppsummert var det altså iflg. Fjellheim Russland som frigjorde Øst-Finnmark. Ukrainske ofre under krigen kan fremstilles som russiske. Vår statsminister burde deltatt under en russisk militærparade – at russiske soldater og våpen har drept flere tusen ukrainere er så uproblematisk at det kan forties. Putin bør inviteres til høstens frigjøringsjubileum – at det er Putin som har gitt ordren om å gå til krig i Øst-Ukraina for å tvinge Ukraina til å underkaste seg Russland, kan også forties. Det er unødvendig å trekke frem at Russland forsøker å skjule at de stod bak nedskytingen av et sivilt passasjerfly med 298 mennesker om bord. Vi har grunn til å være forarget over vår regjering som ikke vil innse dette.

Slikt ligner ikke så rent lite på offisiell russisk utenrikspolitikk.

Mon tro om ikke Fjellheim hadde sett annerledes på det om nordmenn hadde vært om bord passasjerflyet som ble skutt ned. Eller om Putin plutselig hadde funnet det for godt å gå frem på samme måte i Finnmark som han gjør i Øst-Ukraina.

Bjørn Johan Berger

Protest gegen Nord Stream 2: Aktivisten kriechen in Rohre auf Pipeline-Baustelle bei Greifswald

https://www.focus.de/politik/deutschland/protest-gegen-nord-stream-2-aktivisten-kriechen-in-rohre-auf-pipeline-baustelle-bei-greifswald_id_10717770.html

16. Mai 2019

Aktivisten haben am Donnerstagmorgen in Wrangelsburg südöstlich von Greifswald eine Baustelle der Erdgaspipeline Eugal besetzt. Mehrere Personen seien in bereits verlegte Rohre gekrochen, die 1,40 Meter Durchmesser haben und an dieser Stelle auf einer Strecke von 1,5 Kilometern verlegt sind, erklärte ein Polizeisprecher.

"Wir vermuten, daß sie ziemlich weit rein sind", sagte er. Wie viele Menschen sich genau in der Röhre aufhalten sei unklar, die Polizei gehe von fünf Personen aus. Zuvor hatten Medien berichtet.

Mit der Aktion unter dem Motto "Nord Stream 2 verstopfen!" wollen sie nach eigenen Angaben den Bau verzögern und auf Klimaschäden durch Erdgas aufmerksam machen. "Ein weiterer Ausbau fossiler Infrastruktur läßt alle Versprechen von einer Energiewende lächerlich aussehen", erklärte eine Aktivistin. Erdgas sei wegen des hohen Methan-Gehalts viel klimaschädlicher als angenommen. Mehr Gasförderung verhindere das Erreichen der Pariser Klimaziele.

Weiterleitung aus Nord Stream 2

Die Gaspipeline Eugal soll auf 485 Kilometern von Greifswald bis zur tschechischen Grenze verlaufen - weitgehend parallel zur bereits bestehenden Opal-Pipeline. Sie soll den Weitertransport von Erdgas aus der umstrittenen Ostseepipeline Nord Stream 2 sicherstellen. Gebaut und betrieben wird das Projekt von einer Tochterfirma von BASF und dem russischen Konzern Gazprom. Die Kosten werden auf drei Milliarden Euro geschätzt.

Nach Auskunft des Bauleiters könne der Sauerstoffgehalt in den Röhren gefährlich weit absinken, was den Aktivisten gefährlich werden könne, erklärte der Polizeisprecher. Weiteren Aktivisten, die nicht in die Röhre gekrochen seien und die mit der Polizei in Kontakt stehen, sei deshalb ein Sauerstoffmeßgerät übergeben worden. Die Einsatzkräfte seien kooperativ und strebten eine Kompromißlösung mit den Besetzern an. Priorität habe deren Unversehrtheit.

Millionen Deutsche können nicht lesen und schreiben

https://www.zeit.de/gesellschaft/zeitgeschehen/2019-05/analphabetismus-deutschland-lesen-schreiben-studie

7. Mai 2019

Insgesamt 6,2 Millionen Erwachsene in Deutschland haben Schwierigkeiten, deutsche Texte zu verstehen. Für die meisten von ihnen ist Deutsch die Muttersprache.

6,2 Millionen Erwachsene in Deutschland können nicht richtig auf deutsch lesen und schreiben. Für mehr als die Hälfte von ihnen ist Deutsch die Muttersprache. Das geht aus einer vom Bundesbildungsministerium geförderten Studie hervor, die der Deutschen Presse-Agentur vorliegt und am Dienstag vorgestellt wird. Insgesamt verfügten 2018 demnach 7,3 Prozent aller Erwachsenen mit Deutsch als erster Sprache nur über geringe Lese- und Schreibfähigkeiten.

Das Lesen deutscher Texte stelle vor allem für Migranten eine Schwierigkeit dar. 47,4 Prozent der Menschen, die nicht Deutsch lesen können, haben einen Migrationshintergrund und als erstes eine andere Sprache gelernt als Deutsch. Von diesen 2,9 Millionen Menschen sind knapp 78 Prozent nach eigenen Angaben in der Lage, in ihrer Muttersprache anspruchsvolle Texte zu lesen und zu schreiben.

2011 betrug die Zahl der Menschen mit geringen Lese- und Schreibfähigkeiten insgesamt noch 7,5 Millionen, also etwa 1,3 Millionen mehr. Zu dieser Kategorie werden all jene gezählt, die einzelne Sätze lesen oder schreiben können, aber keine zusammenhängenden Texte verstehen. Bundesbildungsministerin Anja Karliczek (CDU) bezeichnete diesen Rückgang als einen "Erfolg für unser Bildungssystem". Es müsse jedoch noch weitere Verbesserungen geben: "Politik und Gesellschaft dürfen aber nicht nachlassen", sagte die Ministerin. Gerade Erwachsene koste es oft viel Überwindung, sich dem Problem der Lese- und Schreibschwierigkeiten zu stellen. Stärker beachtet werden müßten Menschen mit Migrationshintergrund.

62,3 Prozent der Betroffenen sind laut der Studie trotz ihrer Lese- und Schreibschwäche erwerbstätig. Mehr als jeder Fünfte habe gar keinen Schulabschluß, rund 40 Prozent nur einen geringen.

10,6 Millionen Menschen in Deutschland können nur fehlerhaft schreiben

Auch bei jenen Erwachsenen, die zwar zusammenhängende Texte verstehen, aber dennoch nicht gut lesen und nur sehr fehlerhaft schreiben können, gab es einen Fortschritt. Hier verringerte sich die Anzahl von 13,4 Millionen im Jahr 2011 auf nun 10,6 Millionen Menschen.

Enttabuisierung von Lese- und Schreibschwäche sowie mehr und bessere Angebote zum Lernen spielen laut Ministerium eine Rolle beim Rückgang der Zahlen. Studienautorin Anke Grotlüschen sagte, die Fortschritte gingen mit besseren Schulabschlüssen und einer höheren Erwerbsbeteiligung einher.

Für die Studie wurden im Sommer 2018 rund 7.200 deutsch sprechende Erwachsene im Alter von 18 bis 64 Jahren befragt. Grundlegende Deutschkenntnisse waren Voraussetzung dafür, an der etwa einstündigen Befragung teilnehmen zu können.

The Illusions of Putin’s Russia

https://www.atlanticcouncil.org/blogs/ukrainealert/the-illusions-of-putin-s-russia

May 6, 2019

Vladimir Putin’s regime is much easier to understand than it might first appear. In October 1939, Winston Churchill famously stated that Russia “is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; but perhaps there is a key. That key is Russian national interest.” That was a long time ago. Today, the key is crony capitalism. Putin is about two things—power and wealth.

At the World Economic Forum in Davos in January 2000, the American journalist Trudy Rubin famously asked a panel of Russians: “Who is Mr. Putin?” Wisely, none of them answered. During his first term as president, 2000-2004, Putin consolidated power by being everything to everybody, and the Russian market economy worked better than ever. An obvious parallel is to the first term of Turkish strongman Recep Tayyip Erdogan from 2003-2007. Both have degenerated as they have consolidated power.

Putin’s second presidential term was premeditated by the arrest of Mikhail Khodorkovsky, the main owner and CEO of the Yukos Oil Company, and Russia’s richest man when he was arrested on October 25, 2003. The ensuing confiscation of Yukos amounted to a war on the oligarchs, but the other big businessmen kept quiet. The essence of Putin’s second term was state capitalism. Putin did not care about the efficiency, social values, or profitability of state companies. He wanted control through loyalists in charge who transferred the surplus of the companies toward him and his friends. Accordingly, the market value of Gazprom has sunk from a peak of $369 billion in May 2008 to currently barely $60 billion. CEO Alexei Miller who has cost the company $310 billion remains in place, showing that Putin does not mind.

During Putin’s third informal term, Dmitri Medvedev was formally president. Then Putin went all out, opting for real crony capitalism. His friends indulged in massive asset stripping from state companies, chiefly from Gazprom. The four primary cronies are long-time friends of Putin from St. Petersburg. The brothers Arkady and Boris Rotenberg make money on building pipelines for Gazprom and roads for the Russian state in no-bid contracts. Gennady Timchenko also builds gas pipelines but he also produces gas benefiting from favorable licenses. Yuri Kovalchuk, CEO of Bank Rossiya, is in charge of financial and media asset stripping from Gazprom and controls twenty television channels. In March 2014, the US sanctioned all four and their companies, while the European Union did not sanction Boris Rotenberg and Timchenko, because they had acquired Finnish citizenship in the 1990s.

After Putin resumed the presidency in 2012, his rule is best described as “manual management” as the Russians like to put it. Putin does whatever he wants, with little consideration to the consequences with one important caveat. During the Russian financial crash of August 1998, Putin learned that financial crises are politically destabilizing and must be avoided at all costs. Therefore, he cares about financial stability. Russia maintains huge currency and gold reserves, balanced budgets, minimal public debt, low inflation, and tiny unemployment.

In contrast, Putin could care less about the standard of living or economic growth. Officially, Russia’s disposable incomes declined by 13 percent from 2014-2018, but before the statistics were revised it was even 17 percent, and the decline continues. After a decade of 7 percent growth a year, Russia has had an average economic growth of 1 percent a year since 2009.

A key question is how much wealth Putin has accumulated. The irony is that having undermined all property rights in Russia, Putin and his cronies are compelled to launder their loot in offshore havens. If they were to lose power in Russia, they would also lose all their assets there.

Total Russian private wealth held abroad is assessed at $800 billion. My assessment is that since Putin’s circle got its looting fully organized around 2006, they have extracted $15-25 billion a year, reaching a total of $195-325 billion, a large share of the Russian private offshore wealth. Presuming that half of this wealth belongs to Putin, his net wealth would amount to $100-160 billion. Naturally, Putin and his cronies cannot enjoy their wealth. It is all about power. If they are not the wealthiest, they fear they will lose power.

Putin’s crony capitalism condemns Russia to near stagnation for as long as he stays in power. No political or economic reform is on his agenda, since reform would undermine his political power. Instead, Putin needs foreign adventures, such as the wars in Georgia, Ukraine, and Syria to rally his people around the flag.

The best defense of the West against Putin’s authoritarian and kleptocratic regime is transparency, shining light on this anonymous wealth, which is probably held predominantly in the United States and the United Kingdom, the two countries with good rule of law that allow anonymous companies on a large scale and have deep financial markets.

Anders Åslund

Anders Åslund is a senior fellow at the Atlantic Council and author of the new book “Russia’s Crony Capitalism: The Path from Market Economy to Kleptocracy” (Yale UP).

När Sovjet bombade Stockholm och Strängnäs

https://www.expressen.se/nyheter/nar-sovjet-bombade-stockholm-och-strangnas

5 maj 2019

En februarikväll 1944 släppte tre sovjetiska stridsflygplan bomber över bland annat Södermalm, Södertälje och Strängnäs.

De materiella skadorna var stora men som genom ett under dog ingen.

Tre dagar senare benådades den sovjetiske spionen Vasilij Sidorenko från ett nyligen utdömt 12-årigt fängelsestraff.

Hade ryssarna skrämt en feg svensk regering till underkastelse?

Klockan 19.55 den 22 februari 1944 rapporterade luftskyddet att flygplan var på väg västerut över svenskt luftrum på hög höjd.

Ett av planen hade fattat eld och de andra avgett den fastställda internationella nödsignalen, vilket hindrade luftvärnet från att skjuta ner planen.

Klockan 20.43 föll bomberna över Södermalm. Tryckvågorna var enorma.

”Tusentals fönsterrutor krossades”

”Den största bomben var på minst etthundra kilo och hamnade i Eriksdalslunden väster om Skanstullsbron, där ett femtiotal träd bröts av som tändstickor. Kvar stod några svartbrända pinnar”, skriver Gunnar Ståhl som nyligen kommit ut med boken ”Spionen Sidorenko och de ryska bombningarna av Stockholm 1944”.

– Tusentals fönsterrutor krossades när tryckvågen fortplantade sig över Södermalm. Glasmästarna fick en hel del att göra efter det, säger Gunnar Ståhl.

Men det var ett mirakel att ingen dog även om några drabbades av lindrigare skador.

Ett gäng KFUM-scouter hade bara några minuter innan passerat platsen där en av bomberna slog ner.

Vinterkylan problem

Vinterkylan skulle bli ett större problem för dem som fått sina fönsterrutor utblåsta.

Även Södertälje, Nacka och flera skärgårdsorter utsattes för bombräder.

Strax före midnatt närmade sig två plan Strängnäs där de först släppte ljusbomber innan man fällde ett antal spräng- och brandbomber över pansarregementets kaserner.

De materiella skadorna var omfattande.

Ingen dog men flera soldater vid P 3 skadades och fick söka vård.

Bombsplitter med ryska bokstäver

Att det var just P 3 som drabbades skulle vissa personer senare sätta i samband med spionens Vasilij Sidorenkos plötsliga benådning.

När man röjde efter förödelsen fann man bombsplitter med ryska bokstäver.

Sverige protesterade mot Sovjets kränkning av svensk neutralitet.

Från Sovjet förnekade man envist att några plan bombat Sverige.

Den 16 juni året innan hade Vasilij Sidorenko dömts av svensk domstol till 12 års straffarbete för bland annat spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. Han nekade till brott trots övertygande bevisning.

Vasilij Sidorenko var en underrättelseofficer med täckbefattning på den statliga sovjetiska resebyrån Intourist i centrala Stockholm.

Det var känt att tjänstemän vid Intourist i regel tillhörde den civila spionorganisationen NKVD, föregångaren till KGB, eller det militära spionaget GRU.

Klassiskt värningsförsök

Sidorenkos uppgift var att hämta in hemliga uppgifter om Sveriges militära förmåga. För detta behövde han rekrytera agenter med särskild kunskap om försvaret.

Han hade genom en svensk man med kommunistiska sympatier fått veta att en granne, Tobias Wallin, hade fått en beredskapstjänst som sergeant vid pansarregementet i Strängnäs.

Nu inleddes ett klassiskt värvningsförsök där Tobias 17-åriga styvdotter Margot lurades till Intourists kontor där hon träffade Sidorenko för första gången.

Sidorenko förklarade att han ville förbättra sina kunskaper i det svenska språket och lovade Margot en hyfsad ersättning om hon ville hjälpa till med privatundervisning.

Margot sa att hon kunde göra det.

Det löftet skulle senare kosta hennes familj långa fängelsestraff och leda till en diplomatisk kris på absolut högsta nivå mellan Sverige och Sovjetunionen.

Vasilij Sidorenko började snart visa ett allt större intresse för Margots pappa Tobias och mamman Ingeborg.

Han började bjuda ut dem på trevliga restauranger och teaterbesök med uppträdande av bland andra Betty Bjurström.

Ville inte ta emot pengarna

Trots att andra världskriget rasade inpå knuten var det inget fel på Stockholms nöjesliv, trots både motböcker och ransoneringskort.

Sidorenko hade ett betydande representationskonto och han sparade inte på slantarna.

Efter ett tag gjorde ryssen sitt drag. Han sträckte fram tre hundralappar och gav till Tobias och förklarade att det var ersättning för Margots svenskundervisning.

Tobias ville inte ta emot pengarna.

”Du måste hjälpa mig med det här”, sa Sidorenko och höll upp ett maskinskrivet papper framför Tobias.

1 Hur många stridsvagnar har Sverige?

2 Vad består en stridsvagnsbataljon av?

3 Stridsvagnarnas vikt och bestyckning.

4 Hur många pansarregementen finns det?

Därefter brände Sidorenko upp papperet.

”Först säger han nej till allting”

”Jag vill inte ha dessa judaspengar. Jag har varit hederlig hela mitt liv och vill absolut inte tjäna två herrar. Jag har min utkomst inom Sveriges försvar och detta levebröd är tillräckligt för mig och ska nog räcka även i fortsättningen. Jag vill vara lojal mot mitt land”, sa Tobias till sin fru när de kom hem. 

Men det tog inte lång tid innan Tobias började lämna hemliga försvarsuppgifter till Sidorenko. 

– Först säger han nej till allting. Sen ställer upp på allt. Det går att köpa allting för pengar, säger Gunnar Ståhl.

Det tog inte lång tid förrän den svenska polisen kunde gripa hela familjen Wallin och Vasilij Sidorenko. 

Familjen försökte ljuga sig ur situationen men när de förstod omfattningen av polisens bevisning var det lika bra att lägga korten på bordet.

Inledde hungerstrejk

Sidorenko förnekade att han sysslat med spioneri. Han inledde en hungerstrejk och anklagade poliserna för tortyr.

Sovjet tog sin spion i försvar och menade att det måste röra sig om en provokation.

Tobias Wallin dömdes till 12 års straffarbete. Mamma Ingeborg fick fyra års straffarbete. Och dottern Margot fick ett och halvt års straffarbete.

Vasilij Sidorenko dömdes av Svea hovrätt till 12 års straffarbete.

Sovjet krävde att spionen skulle släppas omgående. Pressen var hård på den svenske ambassadören Vilhelm Assarsson och den svenska regeringen.

Sidorenko benådades

Allvaret underströks av att ingen mindre än Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov stod för påtryckningarna.

Gunnar Ståhl tror att det delvis låg prestige bakom pressen.

– Sidorenko hade säkert en hög nivå. Det var nog också så att han var den enda sovjetryssen som dömdes. De andra spionerna hade ju diplomatpass och fick åka hem, säger Gunnar Ståhl.

Tre dagar efter bombningarna mot Stockholm med omnejd benådades Sidorenko efter åtta månader och sattes på ett plan till London.

Familjen Wallin fick däremot avtjäna sina straff.

Det började spekuleras om att den svenska regeringen tvingades kröka rygg efter Sovjets hårda press.

Vad tror du själv om bombningarna?

– Jag går på den officiella linjen. Planen kom snett. De skulle bomba i Finland, missade Åland som var mörklagt och hamnade i Stockholm. Då hade de åkt så långt att de var tvungna att dumpa bomberna lite hursomhelst för att spara bränsle och kunna åka hem.

British Lord Barker Got $4 Million Bonus on Deripaska Sanctions Deal

https://www.bloomberg.com/news/articles/2019-05-01/en-chair-barker-said-to-get-4-million-bonus-on-sanctions-deal

May 1, 2019

• Member of U.K.’s House of Lords negotiated for Russian company

• There’s growing scrutiny of peers’ outside business interests

Greg Barker, a member of Britain’s House of Lords and the chairman of En+ Group Plc, was awarded a bonus of about 3 million to 4 million pounds ($3.9 million to $5.2 million) for negotiating the removal of U.S. sanctions on the Russian company, according to people familiar with the matter.

Barker spent months shuttling between Washington, London and Moscow to put together an agreement between the Treasury Department and Russian billionaire Oleg Deripaska, who was sanctioned last April. The talks culminated in a deal in which Deripaska agreed to step away from En+, which holds a controlling stake in aluminum giant United Co. Rusal.

Read: How a British Lord Helped Push Trump to Lift Rusal Sanctions

Barker’s work for the Russian company has been the focus of scrutiny in Britain. He was briefly under investigation by the House of Lords Commissioner for Standards for an “alleged breach of the Code in relation to personal honour, parliamentary services and paid advocacy.” The complaint was dismissed in February.

The Sunday Times reported last weekend that the U.K. government is backing a change in House of Lords rules to force greater disclosure of peers’ Russian and Chinese business interests.

Barker confirmed in March at the FT Global Commodities Summit that he would get a bonus for his work on sanctions, describing it as “relatively modest.”

En+ hasn’t publicly disclosed Barker’s pay. In reports, the company said it paid $16 million last year to "key management personnel," which includes $1.8 million to non-executive directors, including Barker.

Those compensation figures don’t include Barker’s bonus because it was awarded when the sanctions lifted in early 2019, the people said, asking not to be identified discussing a sensitive matter.

Deripaska was sanctioned in April 2018 by the U.S., which cited his close ties to the Russian government as well as allegations that he “bribed a government official, ordered the murder of a businessman, and had links to a Russian organized crime group.” Deripaska has denied those charges, calling them “absolutely groundless, ridiculous and simply absurd.”

Jack Farchy