fredag 30 augusti 2019

Suspected Russian Assassin in the Berlin Killing Used Fake Identity Documents

https://www.bellingcat.com/news/uk-and-europe/2019/08/30/suspected-assassin-in-the-berlin-killing-used-fake-identity-documents

August 30, 2019

What we know so far

Last Friday, 23 August 2019, Zelimkhan Khangoshvili, a Georgian citizen living in Germany, was assassinated in downtown Berlin while having lunch on the way to a mosque for Friday prayer. Khangoshvili was assassinated with three bullets, two of them fired at close range at his head. The killer, who was hiding in the nearby bushes, rushed toward the victim on an electric bike and shot the victim — once in the shoulder and twice in the head — using a 9mm Glock 26 with an attached silencer. After speeding away from the crime scene for a few hundred meters along the Spree river, the assassin stopped and jettisoned the electric bike, a plastic bag with the murder weapon, and a wig he was using, into the river. In doing so he was observed by two teenagers who alerted the police. Their tips lead to the killer being caught a few minutes later, just as he was disappearing into a crowd of tourists – now sporting a clean-shaven head, a mustachioed face, a pink t-shirt, and a touristy pouch holding his passport and some cash suspended from his neck.

Media has reported that the suspect, who has so far been publicly referred to as Vadim S, 49, initially travelled by air from Moscow to Paris on a French-issued visa, before crossing into Germany six days before the murder. He has reportedly denied any involvement in the murder and has requested to meet Russian consular officials.

The victim was an ethnically Chechen Georgian citizen who had long been on the list of Moscow’s declared enemies. Having volunteered to fight against the central Russian armed forces in the second Chechen war in 1999-2002, he continued supporting Chechen separatists while based in his native Pankisi Valley in Georgia in the ensuing years. He also recruited and armed a volunteer unit to fight against Russia’s war in Georgia in 2008, although there is no evidence that his unit ever saw action before the war had ended. In 2012, Khangoshvili reportedly played the important role of mediator during the Lapota incident, when a group of armed Chechens took several people hostage in a remote mountain region of Georgia. Despite no evidence of Khangoshvili espousing Islamist ideology or supporting Islamist causes, Russia has repeatedly branded him as an Islamic terrorist threat. While fighting alongside Islamists during the early stage of the Second Chechen War, Khangoshvili was later known to be close to Aslan Maskhadov, the former Chechen president (killed in 2005) who was known as a moderate and nationalist rather than an Islamist.

At the time of his murder, Khangoshvili was awaiting the outcome of his appeal to deportation proceedings in Germany, where he sought political asylum with his family, having been the object of two assassination attempts in Georgia (the last one in May 2015 when he was shot in Tbilisi), and having received multiple threats while temporarily seeking refuge in Ukraine. Russia has officially disowned any link to the assassination attempts.

A joint investigation between Bellingcat, the German newspaper Der Spiegel, and The Insider (Russia), has established that the assassin travelled to Berlin via France under a validly issued, non-biometric Russian passport in the name of Vadim Andreevich Sokolov, born in August 1970. Despite the fact that he used a legitimate passport, we have determined that no such person exists in Russia’s sprawling, comprehensive national citizen database. In addition, no trace of such a person exists in a trove of hundreds of leaked residential databases, previously obtained and aggregated by Bellingcat. This discovery makes Russia’s claims that the killer is not connected to the Russian state implausible, as no person in Russia is in a position to obtain a valid Russian passport under a fake identity without the involvement of the state bureaucratic and security apparatus.

In addition, we have identified that the address given by the killer in his visa application as his residence in St. Petersburg does not exist. This glaring inconsistency, and the generally blank digital and data footprint of the Russian “ghost traveler” raises serious questions as to how and why he was able to obtain a multi-entry Schengen visa issued by the French consulate in Moscow.

A Phantom Tourist

Using the passport data from Sokolov’s visa application papers submitted in Russia and obtained by our team, we sought to identify the presence of this person in various Russian live and offline databases. We verified via two separate sources with direct access to the Russian Passport database that no person with the name Vadim Andreevich Sokolov and the birthdate used in his passport exists in that database.

The Russian Passport database is a centralized, comprehensive database containing residential address and passport data of all Russian citizens — including the full history of prior personal identity documents — maintained by Russia’s Ministry of Interior. Likewise, no presence of this person was found in another police-maintained database that tracks domestic and international travel of all Russian citizens, nor in the traffic police’s database of driving license owners. We have also searched hundreds of previously leaked offline passport, residential-address, insurance and employment databases, including ones with data as recent as 2018, and have found no evidence of a person with such personal data.

At the same time, for this man to have travelled via airplane from Moscow to Paris on an ordinary passport, he would have had to go through passport control, where his passport would have been scanned and automatically checked against the Russian Passport database. Any inconsistency — such as a missing record in that database — would have triggered the border officer’s alarm system, and the person would not have been authorized to proceed. There can be only two feasible scenarios that explain this inconsistency: either “Vadim Sokolov” was known to border officials as an undercover operative, and they were instructed to let him proceed, or alternatively, at the time of the trip — that is, on 31 July 2019 — Sokolov was still in the Russia Passport database.

Both scenarios are technically possible. The Russian immigration (border-control) system is supervised by the Federal Security Service (FSB), thus special arrangements could have been made for “Sokolov” to bypass the routine airport verification procedure, especially if the operative was FSB-linked.

Equally possible, and more consistent with prior practice, would be the second scenario, in which a cover identity was fully created for “Sokolov” — including a database entry in the Russian passport system — but was purged from Russian government databases shortly after news of the arrest in Berlin broke. In the case of Skripal-linked GRU officers previously identified by Bellingcat, the three undercover GRU operatives originally had dual presence in the Russia Passport database: both under their real and under their cover identity. Shortly after their public outing by Bellingcat, however, both their undercover and their true identities (including their immediate family members data) were purged from the Russian Passport and other government-run databases, creating several “ghost” families with no passport, residential ownership, or even tax information (in fact, apartments previously confirmed by us as owned by Col. Chepiga and Col. Mishkin, the main Skripal suspects, are now listed as owned by “the Russian state”).

Whether the first or the second scenario was used in the case of “Sokolov” might provide a clue as to which of the two main, and often competing, security services are linked to this brazen assassination operation. As outlined below, both agencies, the FSB and the GRU, would have felt entitled to pursue such an extrajudicial killing, albeit for different reasons.

What is certain, however, is that the cover identity behind “Vadim Sokolov” was created very recently, and was most likely custom-made for the specific operation in Berlin. This can be inferred from the absence of any digital footprint on this identity in previously leaked databases (for comparison, both “Boshirov” and “Petrov” — the cover identities behind the Skripal suspects — did show up in older offline databases). This conclusion is also consistent with the unusually recent date of issuance for “Sokolov”’s passport – 18 July 2019, only ten days before the planned trip. We have also verified — via sources with access to non-Russian airline booking databases — that a person with this name and birth date has not traveled to any European destination in the past 6 years, nor has obtained visas to any Schengen states. All of this implies either an ad-hoc operation following newly obtained information on the target’s whereabouts, or the use of a “single-use”, non-staff assassin. As discussed below, this latter hypothesis may prove true due to the certain peculiarities regarding the man now in German custody.

Passport Clues

In previous investigations, Bellingcat has identified batches of sequential passport numbers issued to GRU officers in different years. The passport number used for Sokolov’s passport cannot be matched against these batches, as it was issued only in July 2019, and we have no empirical data of other GRU officers with fresh passports. However these batches were all issued by the same Moscow “central” unit of the Federal Migration Service (now integrated into the Ministry of Interior) that apparently issued “Sokolov”s passport.

“Sokolov”’s number is also like the other GRU officers’ passports in another way: it is a passport of the “old” type — i.e. without embedded biometrical data. While in 2009 Russia introduced biometric passports, and they are the default choice when applying for a new travel document, “old-style” passports are issued upon request, usually in emergency situations when the applicant has no time to wait for the fingerprint encryption and printing process. All internationally active GRU officers identified by us thus far (numbering more than 20) and “Sokolov” opted for the old-style “paper” passport, most likely due to the risk of a clash between the undercover persona’s fingerprints with pre-existing fingerprint data of the real person. In “Sokolov”’s case, this may also have been the reason, or it may have been the unavoidable consequence of a rushed operation, as the lead time to receive a biometric passport is at least one week.

An Express Visa For a Ghost

Our joint investigating team was able to obtain most of the suspect’s passport data from a source with access to visa-linked documents submitted by “Vadim Sokolov” in Russia. The document shows that the suspect applied for an express visa at the French consulate in Moscow on 29 July 2019 — just 11 days after he received his non-biometric passport. He requested a multi-entry, 6-month visa, that would provide him with unlimited reentry access to any of the 26 countries of the Schengen area. Unusually, and boldly, he indicated that his planned date of travel is 30 July 2019 — literally the day after his visa application date. In addition, he indicated that he planned to stay in France for the maximum permitted 90-day period during his six-month visa, stating that he plans to travel in and out of France until 25 January 2020.

Despite such bold aspirations — the requested visa duration and reentry terms are the maximum that can be issued to a first time traveler, and the lead time to travel is unusually short — “Sokolov” had little to show in terms of a traceable background in Russia. His passport showed he was born in the Siberian city of Irkursk, but he indicated his place of residence as “Alpiyskaya Street 37” in Saint Petersburg. There is no “Alpiyskaya Street” in St. Petersburg, although there is an “Alpiyskiy Pereulok” (Alpiysky Lane), and at number 37 of that lane there are 3 upscale residential apartment building clusters, each cluster with a separate sub-address (corpus 1, 2 or 3) that would typically be stated in when providing an address.

The only place in the vicinity of St. Petersburg that does have an actual “Alpiyskaya Street” is a nearby town named Kudrovo, just outside the city limits. However, there is no number 37 on that street either.

In his application, the suspect also listed his occupation as “senior company employee”, although the document reviewed by the investigating team did not contain the name of the company he claimed to be employed by. It is not clear if he provided the name of the company to the French consulate.

As a point of contact in France — which is a mandatory requirement for visa applicants from Russia — the suspect listed the name of the mid-range Practic hotel in Paris. As of press time, we have been unable to receive feedback from the hotel management as to whether they were in contact or aware of this person, or whether he used the hotel as an intended place of residence during his trip into France. A hotel receptionist, upon being shown a photograph of the suspect, said they had not seen this person at the hotel.

Given that the suspect does not have any digital or data footprint in Russia, listed an incomplete or false address and employment data, had a freshly issued passport, and had not travelled to Europe at least since 2013, it is puzzling that the French Ministry of Foreign Affairs, ultimately in charge of deciding on visa requests, decided to honour the application in full and issued the multi-entry visa with no detailed review and no waiting period. Bellingcat has previously reported on the nominally draconian, but empirically porous visa application system for Western Europe that has enabled Russian spies with fake identities and no data footprint to obtain multi-entry visas and unrestricted European travel for almost a decade.

An Unusual Suspect

The report on the detained suspect, according to German security sources interviewed by our joint team, describe him as 176 cm tall and weighing 86 kg. Notably, the report also states the suspect has three tattoos on his body: a crown and a panther on his upper left arm, and a snake on the lower right arm.

The presence of tattoos on an assassin’s body is unusual in the context of a Russian security service operation. Russian security services do not permit their staff officers to thus decorate themselves. This suggests that the suspect is not a staff officer, or that he was permitted to have tattoos as part of a long-term embedded undercover operation. One possible explanation might be that the suspect was a former convict who was coopted by one of the secret services, as the style of the described tattoos is consistent with a special and severely “regulated” body decoration nomenclature known as “prison tattoos”. However, without further information or images of the tattoos — such as whether they are in monochrome or color — it would be impossible to assess if the suspect’s body art is of the “prison tattoo” variety.

It is not unprecedented for the Russian security services to resort to freelancers or even ex-convicts as assassins, as shown by at least two recent examples of (attempted) extraterritorial killings in Ukraine. In one case, an FSB-handled former drug-enforcement officer who had been indicted on corruption charges was sent to Ukraine to organize a car-bomb assassination of a member of Ukrainian military intelligence. In another, a Ukrainian prison official was recruited by Russia’s GRU to assassinate a former Ukrainian artillery officer who had advised Georgian military forces during the 2008 Russia-Georgian war. However, it would be a precedent for a Russian security service to use a freelancer in Western Europe.

Who Gave the Orders?

The complex past of the victim leads to possibilities that he may have been assassinated in an operation led by either of the FSB, the GRU or even Ramzan Kadyrov’s own security apparatus. Due to his involvement in the Russo-Chechen war, and the more recent qualification as an “Islamic threat”, he would have been in the cross-hairs of the FSB capture or kill list.

On the other hand, his involvement in the war and his support for Georgians in the Russian-Georgian war, would have made him a revenge-assassination target for the GRU, as paralleled by other assassinations of former armed-conflict adversaries from Russia’s near-abroad – which, in the eyes of the Russian military, is tantamount to treason. Separately, his Chechen background, and the fact that he sided with Aslan Mashadov during the Chechen war, would have pitted Khangoshvili against Ramzan Kadyrov’s clique.

Indeed, most of the assassinations of ethnic Chechens overseas in the last 10 years has been perpetrated by Chechen emissaries acting in the name of Kadyrov, sometimes — as in the case with the June 2017 assassination attempt on Ukrainian citizen Amina Okueva (who did not survive a follow-up assassination attempt that same year) in Kyiv — traveling under cover, non-Chechen identities.

Whatever the answer is, the access to a valid, Moscow-issued passport, and the immediate and comprehensive purging of the any data linked to the cover identity “Vadim Sokolov” is a clear indication of the state involvement in this extraterritorial assassination, similar in brazenness and lack of plausible deniability to the Skripal case.

Bellingcat and its investigative partners will continue to investigate this story, seeking to identify the actual identity of the person traveling under the “Sokolov” persona.

tisdag 25 juni 2019

Varför släpper S in Putin i värmen?

https://www.axess.se/blog/2019/6/25/varfor-slapper-s-in-putin-i-varmen

25 juni 2019

Natten till i dag röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) för att i praktiken häva sanktionerna mot medlemslandet Ryssland. Nu är det alltså fritt fram för Putinregimen att åter vara med och ha inflytande över tillsättningen av nästa generalsekreterare, vilka domare som ska sitta i Europadomstolen för mänskliga rättigheter och rådets arbete i stort.

Orsaken till beslutet stavas pengar – efter den illegala annekeringen av Krimhalvön och de följande sanktionerna slutade Ryssland 2016 att betala in medlemsavgiften. Hade sanktionerna inte hävts hotade Kreml med att lämna Europarådet helt och hållet (se t ex. Claes Arvidsson i SvD 24/6).

En institution vars raison d'être är att försvara mänskliga rättigheter släpper alltså in en av de regimer som utgör ett av de största hoten mot den liberala demokratins fundament. Förhoppningen från Tyskland, Frankrike och nuvarande generalsekreterare Torbjørn Jagland är att det är bättre att ha Putin pissandes inifrån tältet och ut än tvärtom (mer känt under eufemismen ”att föra en öppen dialog”). Och så var det där med pengarna. Om kritiker tidigare tyckte att Europarådet mest blivit en fars och PR-redskap för auktoritära stater (se t ex. SvD Säkerhetsrådet 2017/10/21 om Azerbajdzjans mångåriga ”kaviardiplomati”) är frågan vad det i så fall är i dag.

Förutom den uppenbara förtroendeskadan för Europarådet som omröstningen innebär så är förhoppningen om att det nu, med räven åter i hönshuset, skulle gå bättre att föra någon slags ”dialog” med Kreml plågsamt naiv. I förra veckan anordnade Jarl Hjalmarson-stiftelsen ett rapportsläpp om hur Moskva använder institutioner för att underminera demokratier i väst (”Misrule of Law”, utgiven av tankesmedjan Free Russia).

En av talarna, journalisten Neil Barnett (tidigare The Spectator, The Telegraph m m) beskrev Putinregimens vapen som en kulspruta monterad på en trefot: desinformation, pengar och institutioner. Det är när alla tre ben står stadigt som Kremls vapen är riktigt effektivt. Desinformationen känner vi alla till vid det här laget och ges också mycket uppmärksamhet av stater i väst. Pengarna återfinns i de finansiella systemen och används till att köpa människor och tjänster.

Det sista benet, institutionerna, används mot oss genom att dels utnyttja internationell lagstiftning och organisationer mot regimkritiker (Rysslands missbruk av Interpol i syfte att få Bill Browder utlämnad är det tydligaste exemplet) och dels underminera och i värsta fall stoppa beslut som kan utgöra hinder för Kreml. Ofta är korrupta politiker och höga tjänstemän involverade, vilket gör saken mycket pinsammare att hantera för regeringar i väst och är, enligt Barnett, en orsak till att stater tenderar att vilja fokusera mer på åtgärder mot desinformation och propaganda. Att sanktionerna nu hävs är därför mer än en PR-seger för Putinregimen.

Med allt detta sagt så blir därför Socialdemokraternas val att som enda svensk parti rösta ”ja” i omröstningen både förvånande och obegripligt (M, V och SD röstade nej), särskilt med tanke på utrikesminister Margot Wallströms (S) hårda linje visavi Moskva. Gäller den inte längre?

S agerande kräver ett svar. Och väst behöver en bättre strategi för att hantera korrupta regimer än trötta förhoppningar om en bättre ”dialog”.

Erik Thyselius

måndag 20 maj 2019

Frosseribenägen pajas som president


Ryssland behöver inte göra något för att förstöra Ukraina. Ukraina skall sköta hela jobbet självt.

Jävla grattis på jävla preZEdentens installationsdag.

söndag 19 maj 2019

Skjalg Fjellheims russifisering av krigshistorien

https://nordnorskdebatt.no/article/skjalg-fjellheims-russifisering

19. mai 2019

Nordlys’ Skjalg Fjellheim får gjerne kalle justisminister Jøran Kallmyrs tale 8. mai for en flause. Men en politisk redaktør skal ikke servere sine lesere uriktigheter. Særlig ikke når temaet er utsatt for politiserte myter og propaganda.

Dessverre har Fjellheim lenge hatt en lei tendens til å sette likhetstegn mellom Russland og Sovjetunionen. Riktignok var Den russiske sovjetrepublikk den desidert største i unionen, og russerne tok enorme tap i kampen mot Nazi-Tyskland. Men relativt sett ofret befolkningene i Hviterussland, Ukraina, Armenia og Latvia flere liv.

Under krigen transporterte tyskerne over 100.000 sovjetborgere til Norge som krigsfanger og slavearbeidere. Av de 13 700 som døde her har man noenlunde oversikt over 7 220 av dem: 46 % var russere, 18 % ukrainere, 31 % «sovjetiske», mens 4 % var fra andre sovjetrepublikker.

I Nordlys 14. mai vil likevel Fjellheim ha det til at alle de 954 som ligger begravet på Jørstadmoen krigskirkegård var russere, selv om realiteten er at «kun» 928 av dem var sovjetborgere. Av disse var 39 % russere, 27 % ukrainere og 30 % registrert som «sovjetiske».

Fjellheims russifisering av historien er imidlertid ikke av ny dato. 13. august i fjor argumenterte han for at Putin burde inviteres til høstens markering av 75-årsdagen for frigjøringen av Øst-Finnmark, og fremstilte konsekvent frigjøringen som Russlands verk – altså som om Sovjetunionen ikke fantes og som at andre sovjetborgeres innsats aldri skjedde.

Fjellheim påstod sågar at «det var Russland som ofret 2122 menn på norsk jord», selv om det offisielle tallet er 611 drepte sovjetiske soldater. Det finnes imidlertid ingen oversikt over hvor soldatene kom fra. Men vi vet at Den røde armé sommeren 1944 bestod av rundt 52 % russere og 34 % ukrainere, og at mange ukrainere deltok i kampene i Finnmark. Det har derfor formodningen mot seg å hevde at alle soldatene som ble drept var fra Russland.

Når Fjellheim anklager Kallmyrs ordbruk for en «grov fornærmelse mot de døde soldatenes etterkommere» og at den har «krenket frigjørerne», kan det samme sies om Fjellheims. For hva må vel ukrainske tidsvitner og etterkommere synes om at han omtaler dem som russere – de som har kjent på kroppen russifiseringens harde realiteter under kommunismen og i dag står overfor et Russland som forsøker å ødelegge landet deres?

Videre er det ikke riktig at sovjetiske soldater rykket inn i Finnmark «for å frigjøre en del av kongeriket vårt fra Nazi-Tyskland». Frigjøringen oppstod som en bieffekt av en sovjetisk militæroperasjon, der målet var å kaste tyskerne ut av Sovjetunionens nordområder. Kampene på norsk jord skal sees i lys av dette. Sammenholdt med at Sovjetunionen angrep Polen og Finland i 1939, støttet Hitlers invasjon av Norge, annekterte Baltikum og la under seg hele Øst-Europa ved krigens avslutning, blir Fjellheims versjon i beste fall romantiserende.

”Hva må vel ukrainske tidsvitner og etterkommere synes om at han omtaler dem som russere – de som har kjent på kroppen russifiseringens harde realiteter under kommunismen og i dag står overfor et Russland som forsøker å ødelegge landet deres?”

Ingenting av dette skal redusere vår takknemlighet for soldatenes innsats, men det kan være greit å ha det rette perspektivet.

Etter samme mønster lar Fjellheim den russiske ambassadens reaksjon på Kallmyrs tale få stå uimotsagt, selv om de der i gården spiller fornærmet på autopilot. Han burde dessuten vite at russiske myndigheter har gjort løgner, fortielser og benektelser til sitt varemerke, herunder å hvitvaske sin egen historie.

Til slutt benytter Fjellheim anledningen til igjen å kritisere Erna Solberg for at hun ikke ville reise til Moskva i 2015 da russerne feiret 70-årsdagen for seieren over Hitler-Tyskland. Men det er noe vesentlig Fjellheim utelater:

  • Russland hadde invadert og annektert Krimhalvøya i februar/mars 2014.
  • Etter anneksjonen iscenesatte Russland et opprør i Øst-Ukraina, skjøt fra eget territorium tusenvis av dødelige granater og raketter mot ukrainske styrker, og sendte store hæravdelinger over grensen – bl.a. fra Russlands 200. motoriserte infanteribrigade, normalt stasjonert i Petsjenga, 10 km fra den norske riksgrensen. Inntil mai 2015 hadde de trolig drept minst et par tusen ukrainske soldater og sivile – i noen tilfeller i rene massakrer. FN har erklært at rakettangrepet som drepte 30 sivile i Mariupol var en krigsforbrytelse.
  • Høyst sannsynlig var det russiske offiserer som skjøt ned det sivile passasjerflyet MH17 over Øst-Ukraina 17. juli 2014, da 298 uskyldige mennesker ble drept. Dessuten er det slått fast at våpenet tilhørte det russiske forsvaret. Russland har i etterkant brukt alle skitne triks i boka for å skjule ugjerningen.
Kort oppsummert var det altså iflg. Fjellheim Russland som frigjorde Øst-Finnmark. Ukrainske ofre under krigen kan fremstilles som russiske. Vår statsminister burde deltatt under en russisk militærparade – at russiske soldater og våpen har drept flere tusen ukrainere er så uproblematisk at det kan forties. Putin bør inviteres til høstens frigjøringsjubileum – at det er Putin som har gitt ordren om å gå til krig i Øst-Ukraina for å tvinge Ukraina til å underkaste seg Russland, kan også forties. Det er unødvendig å trekke frem at Russland forsøker å skjule at de stod bak nedskytingen av et sivilt passasjerfly med 298 mennesker om bord. Vi har grunn til å være forarget over vår regjering som ikke vil innse dette.

Slikt ligner ikke så rent lite på offisiell russisk utenrikspolitikk.

Mon tro om ikke Fjellheim hadde sett annerledes på det om nordmenn hadde vært om bord passasjerflyet som ble skutt ned. Eller om Putin plutselig hadde funnet det for godt å gå frem på samme måte i Finnmark som han gjør i Øst-Ukraina.

torsdag 16 maj 2019

Protest gegen Nord Stream 2: Aktivisten kriechen in Rohre auf Pipeline-Baustelle bei Greifswald

https://www.focus.de/politik/deutschland/protest-gegen-nord-stream-2-aktivisten-kriechen-in-rohre-auf-pipeline-baustelle-bei-greifswald_id_10717770.html

16. Mai 2019

Aktivisten haben am Donnerstagmorgen in Wrangelsburg südöstlich von Greifswald eine Baustelle der Erdgaspipeline Eugal besetzt. Mehrere Personen seien in bereits verlegte Rohre gekrochen, die 1,40 Meter Durchmesser haben und an dieser Stelle auf einer Strecke von 1,5 Kilometern verlegt sind, erklärte ein Polizeisprecher.

"Wir vermuten, daß sie ziemlich weit rein sind", sagte er. Wie viele Menschen sich genau in der Röhre aufhalten sei unklar, die Polizei gehe von fünf Personen aus. Zuvor hatten Medien berichtet.

Mit der Aktion unter dem Motto "Nord Stream 2 verstopfen!" wollen sie nach eigenen Angaben den Bau verzögern und auf Klimaschäden durch Erdgas aufmerksam machen. "Ein weiterer Ausbau fossiler Infrastruktur läßt alle Versprechen von einer Energiewende lächerlich aussehen", erklärte eine Aktivistin. Erdgas sei wegen des hohen Methan-Gehalts viel klimaschädlicher als angenommen. Mehr Gasförderung verhindere das Erreichen der Pariser Klimaziele.

Weiterleitung aus Nord Stream 2

Die Gaspipeline Eugal soll auf 485 Kilometern von Greifswald bis zur tschechischen Grenze verlaufen - weitgehend parallel zur bereits bestehenden Opal-Pipeline. Sie soll den Weitertransport von Erdgas aus der umstrittenen Ostseepipeline Nord Stream 2 sicherstellen. Gebaut und betrieben wird das Projekt von einer Tochterfirma von BASF und dem russischen Konzern Gazprom. Die Kosten werden auf drei Milliarden Euro geschätzt.

Nach Auskunft des Bauleiters könne der Sauerstoffgehalt in den Röhren gefährlich weit absinken, was den Aktivisten gefährlich werden könne, erklärte der Polizeisprecher. Weiteren Aktivisten, die nicht in die Röhre gekrochen seien und die mit der Polizei in Kontakt stehen, sei deshalb ein Sauerstoffmeßgerät übergeben worden. Die Einsatzkräfte seien kooperativ und strebten eine Kompromißlösung mit den Besetzern an. Priorität habe deren Unversehrtheit.

tisdag 7 maj 2019

Millionen Deutsche können nicht lesen und schreiben

https://www.zeit.de/gesellschaft/zeitgeschehen/2019-05/analphabetismus-deutschland-lesen-schreiben-studie

7. Mai 2019

Insgesamt 6,2 Millionen Erwachsene in Deutschland haben Schwierigkeiten, deutsche Texte zu verstehen. Für die meisten von ihnen ist Deutsch die Muttersprache.

6,2 Millionen Erwachsene in Deutschland können nicht richtig auf deutsch lesen und schreiben. Für mehr als die Hälfte von ihnen ist Deutsch die Muttersprache. Das geht aus einer vom Bundesbildungsministerium geförderten Studie hervor, die der Deutschen Presse-Agentur vorliegt und am Dienstag vorgestellt wird. Insgesamt verfügten 2018 demnach 7,3 Prozent aller Erwachsenen mit Deutsch als erster Sprache nur über geringe Lese- und Schreibfähigkeiten.

Das Lesen deutscher Texte stelle vor allem für Migranten eine Schwierigkeit dar. 47,4 Prozent der Menschen, die nicht Deutsch lesen können, haben einen Migrationshintergrund und als erstes eine andere Sprache gelernt als Deutsch. Von diesen 2,9 Millionen Menschen sind knapp 78 Prozent nach eigenen Angaben in der Lage, in ihrer Muttersprache anspruchsvolle Texte zu lesen und zu schreiben.

2011 betrug die Zahl der Menschen mit geringen Lese- und Schreibfähigkeiten insgesamt noch 7,5 Millionen, also etwa 1,3 Millionen mehr. Zu dieser Kategorie werden all jene gezählt, die einzelne Sätze lesen oder schreiben können, aber keine zusammenhängenden Texte verstehen. Bundesbildungsministerin Anja Karliczek (CDU) bezeichnete diesen Rückgang als einen "Erfolg für unser Bildungssystem". Es müsse jedoch noch weitere Verbesserungen geben: "Politik und Gesellschaft dürfen aber nicht nachlassen", sagte die Ministerin. Gerade Erwachsene koste es oft viel Überwindung, sich dem Problem der Lese- und Schreibschwierigkeiten zu stellen. Stärker beachtet werden müßten Menschen mit Migrationshintergrund.

62,3 Prozent der Betroffenen sind laut der Studie trotz ihrer Lese- und Schreibschwäche erwerbstätig. Mehr als jeder Fünfte habe gar keinen Schulabschluß, rund 40 Prozent nur einen geringen.

10,6 Millionen Menschen in Deutschland können nur fehlerhaft schreiben

Auch bei jenen Erwachsenen, die zwar zusammenhängende Texte verstehen, aber dennoch nicht gut lesen und nur sehr fehlerhaft schreiben können, gab es einen Fortschritt. Hier verringerte sich die Anzahl von 13,4 Millionen im Jahr 2011 auf nun 10,6 Millionen Menschen.

Enttabuisierung von Lese- und Schreibschwäche sowie mehr und bessere Angebote zum Lernen spielen laut Ministerium eine Rolle beim Rückgang der Zahlen. Studienautorin Anke Grotlüschen sagte, die Fortschritte gingen mit besseren Schulabschlüssen und einer höheren Erwerbsbeteiligung einher.

Für die Studie wurden im Sommer 2018 rund 7.200 deutsch sprechende Erwachsene im Alter von 18 bis 64 Jahren befragt. Grundlegende Deutschkenntnisse waren Voraussetzung dafür, an der etwa einstündigen Befragung teilnehmen zu können.

måndag 6 maj 2019

The Illusions of Putin’s Russia

https://www.atlanticcouncil.org/blogs/ukrainealert/the-illusions-of-putin-s-russia

May 6, 2019

Vladimir Putin’s regime is much easier to understand than it might first appear. In October 1939, Winston Churchill famously stated that Russia “is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; but perhaps there is a key. That key is Russian national interest.” That was a long time ago. Today, the key is crony capitalism. Putin is about two things—power and wealth.

At the World Economic Forum in Davos in January 2000, the American journalist Trudy Rubin famously asked a panel of Russians: “Who is Mr. Putin?” Wisely, none of them answered. During his first term as president, 2000-2004, Putin consolidated power by being everything to everybody, and the Russian market economy worked better than ever. An obvious parallel is to the first term of Turkish strongman Recep Tayyip Erdogan from 2003-2007. Both have degenerated as they have consolidated power.

Putin’s second presidential term was premeditated by the arrest of Mikhail Khodorkovsky, the main owner and CEO of the Yukos Oil Company, and Russia’s richest man when he was arrested on October 25, 2003. The ensuing confiscation of Yukos amounted to a war on the oligarchs, but the other big businessmen kept quiet. The essence of Putin’s second term was state capitalism. Putin did not care about the efficiency, social values, or profitability of state companies. He wanted control through loyalists in charge who transferred the surplus of the companies toward him and his friends. Accordingly, the market value of Gazprom has sunk from a peak of $369 billion in May 2008 to currently barely $60 billion. CEO Alexei Miller who has cost the company $310 billion remains in place, showing that Putin does not mind.

During Putin’s third informal term, Dmitri Medvedev was formally president. Then Putin went all out, opting for real crony capitalism. His friends indulged in massive asset stripping from state companies, chiefly from Gazprom. The four primary cronies are long-time friends of Putin from St. Petersburg. The brothers Arkady and Boris Rotenberg make money on building pipelines for Gazprom and roads for the Russian state in no-bid contracts. Gennady Timchenko also builds gas pipelines but he also produces gas benefiting from favorable licenses. Yuri Kovalchuk, CEO of Bank Rossiya, is in charge of financial and media asset stripping from Gazprom and controls twenty television channels. In March 2014, the US sanctioned all four and their companies, while the European Union did not sanction Boris Rotenberg and Timchenko, because they had acquired Finnish citizenship in the 1990s.

After Putin resumed the presidency in 2012, his rule is best described as “manual management” as the Russians like to put it. Putin does whatever he wants, with little consideration to the consequences with one important caveat. During the Russian financial crash of August 1998, Putin learned that financial crises are politically destabilizing and must be avoided at all costs. Therefore, he cares about financial stability. Russia maintains huge currency and gold reserves, balanced budgets, minimal public debt, low inflation, and tiny unemployment.

In contrast, Putin could care less about the standard of living or economic growth. Officially, Russia’s disposable incomes declined by 13 percent from 2014-2018, but before the statistics were revised it was even 17 percent, and the decline continues. After a decade of 7 percent growth a year, Russia has had an average economic growth of 1 percent a year since 2009.

A key question is how much wealth Putin has accumulated. The irony is that having undermined all property rights in Russia, Putin and his cronies are compelled to launder their loot in offshore havens. If they were to lose power in Russia, they would also lose all their assets there.

Total Russian private wealth held abroad is assessed at $800 billion. My assessment is that since Putin’s circle got its looting fully organized around 2006, they have extracted $15-25 billion a year, reaching a total of $195-325 billion, a large share of the Russian private offshore wealth. Presuming that half of this wealth belongs to Putin, his net wealth would amount to $100-160 billion. Naturally, Putin and his cronies cannot enjoy their wealth. It is all about power. If they are not the wealthiest, they fear they will lose power.

Putin’s crony capitalism condemns Russia to near stagnation for as long as he stays in power. No political or economic reform is on his agenda, since reform would undermine his political power. Instead, Putin needs foreign adventures, such as the wars in Georgia, Ukraine, and Syria to rally his people around the flag.

The best defense of the West against Putin’s authoritarian and kleptocratic regime is transparency, shining light on this anonymous wealth, which is probably held predominantly in the United States and the United Kingdom, the two countries with good rule of law that allow anonymous companies on a large scale and have deep financial markets.

Anders Åslund

Anders Åslund is a senior fellow at the Atlantic Council and author of the new book “Russia’s Crony Capitalism: The Path from Market Economy to Kleptocracy” (Yale UP).

söndag 5 maj 2019

När Sovjet bombade Stockholm och Strängnäs

https://www.expressen.se/nyheter/nar-sovjet-bombade-stockholm-och-strangnas

5 maj 2019

En februarikväll 1944 släppte tre sovjetiska stridsflygplan bomber över bland annat Södermalm, Södertälje och Strängnäs.

De materiella skadorna var stora men som genom ett under dog ingen.

Tre dagar senare benådades den sovjetiske spionen Vasilij Sidorenko från ett nyligen utdömt 12-årigt fängelsestraff.

Hade ryssarna skrämt en feg svensk regering till underkastelse?

Klockan 19.55 den 22 februari 1944 rapporterade luftskyddet att flygplan var på väg västerut över svenskt luftrum på hög höjd.

Ett av planen hade fattat eld och de andra avgett den fastställda internationella nödsignalen, vilket hindrade luftvärnet från att skjuta ner planen.

Klockan 20.43 föll bomberna över Södermalm. Tryckvågorna var enorma.

”Tusentals fönsterrutor krossades”

”Den största bomben var på minst etthundra kilo och hamnade i Eriksdalslunden väster om Skanstullsbron, där ett femtiotal träd bröts av som tändstickor. Kvar stod några svartbrända pinnar”, skriver Gunnar Ståhl som nyligen kommit ut med boken ”Spionen Sidorenko och de ryska bombningarna av Stockholm 1944”.

– Tusentals fönsterrutor krossades när tryckvågen fortplantade sig över Södermalm. Glasmästarna fick en hel del att göra efter det, säger Gunnar Ståhl.

Men det var ett mirakel att ingen dog även om några drabbades av lindrigare skador.

Ett gäng KFUM-scouter hade bara några minuter innan passerat platsen där en av bomberna slog ner.

Vinterkylan problem

Vinterkylan skulle bli ett större problem för dem som fått sina fönsterrutor utblåsta.

Även Södertälje, Nacka och flera skärgårdsorter utsattes för bombräder.

Strax före midnatt närmade sig två plan Strängnäs där de först släppte ljusbomber innan man fällde ett antal spräng- och brandbomber över pansarregementets kaserner.

De materiella skadorna var omfattande.

Ingen dog men flera soldater vid P 3 skadades och fick söka vård.

Bombsplitter med ryska bokstäver

Att det var just P 3 som drabbades skulle vissa personer senare sätta i samband med spionens Vasilij Sidorenkos plötsliga benådning.

När man röjde efter förödelsen fann man bombsplitter med ryska bokstäver.

Sverige protesterade mot Sovjets kränkning av svensk neutralitet.

Från Sovjet förnekade man envist att några plan bombat Sverige.

Den 16 juni året innan hade Vasilij Sidorenko dömts av svensk domstol till 12 års straffarbete för bland annat spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. Han nekade till brott trots övertygande bevisning.

Vasilij Sidorenko var en underrättelseofficer med täckbefattning på den statliga sovjetiska resebyrån Intourist i centrala Stockholm.

Det var känt att tjänstemän vid Intourist i regel tillhörde den civila spionorganisationen NKVD, föregångaren till KGB, eller det militära spionaget GRU.

Klassiskt värningsförsök

Sidorenkos uppgift var att hämta in hemliga uppgifter om Sveriges militära förmåga. För detta behövde han rekrytera agenter med särskild kunskap om försvaret.

Han hade genom en svensk man med kommunistiska sympatier fått veta att en granne, Tobias Wallin, hade fått en beredskapstjänst som sergeant vid pansarregementet i Strängnäs.

Nu inleddes ett klassiskt värvningsförsök där Tobias 17-åriga styvdotter Margot lurades till Intourists kontor där hon träffade Sidorenko för första gången.

Sidorenko förklarade att han ville förbättra sina kunskaper i det svenska språket och lovade Margot en hyfsad ersättning om hon ville hjälpa till med privatundervisning.

Margot sa att hon kunde göra det.

Det löftet skulle senare kosta hennes familj långa fängelsestraff och leda till en diplomatisk kris på absolut högsta nivå mellan Sverige och Sovjetunionen.

Vasilij Sidorenko började snart visa ett allt större intresse för Margots pappa Tobias och mamman Ingeborg.

Han började bjuda ut dem på trevliga restauranger och teaterbesök med uppträdande av bland andra Betty Bjurström.

Ville inte ta emot pengarna

Trots att andra världskriget rasade inpå knuten var det inget fel på Stockholms nöjesliv, trots både motböcker och ransoneringskort.

Sidorenko hade ett betydande representationskonto och han sparade inte på slantarna.

Efter ett tag gjorde ryssen sitt drag. Han sträckte fram tre hundralappar och gav till Tobias och förklarade att det var ersättning för Margots svenskundervisning.

Tobias ville inte ta emot pengarna.

”Du måste hjälpa mig med det här”, sa Sidorenko och höll upp ett maskinskrivet papper framför Tobias.

1 Hur många stridsvagnar har Sverige?
2 Vad består en stridsvagnsbataljon av?
3 Stridsvagnarnas vikt och bestyckning.
4 Hur många pansarregementen finns det?

Därefter brände Sidorenko upp papperet.

”Först säger han nej till allting”

”Jag vill inte ha dessa judaspengar. Jag har varit hederlig hela mitt liv och vill absolut inte tjäna två herrar. Jag har min utkomst inom Sveriges försvar och detta levebröd är tillräckligt för mig och ska nog räcka även i fortsättningen. Jag vill vara lojal mot mitt land”, sa Tobias till sin fru när de kom hem. 

Men det tog inte lång tid innan Tobias började lämna hemliga försvarsuppgifter till Sidorenko. 

– Först säger han nej till allting. Sen ställer upp på allt. Det går att köpa allting för pengar, säger Gunnar Ståhl.

Det tog inte lång tid förrän den svenska polisen kunde gripa hela familjen Wallin och Vasilij Sidorenko. 

Familjen försökte ljuga sig ur situationen men när de förstod omfattningen av polisens bevisning var det lika bra att lägga korten på bordet.

Inledde hungerstrejk

Sidorenko förnekade att han sysslat med spioneri. Han inledde en hungerstrejk och anklagade poliserna för tortyr.

Sovjet tog sin spion i försvar och menade att det måste röra sig om en provokation.

Tobias Wallin dömdes till 12 års straffarbete. Mamma Ingeborg fick fyra års straffarbete. Och dottern Margot fick ett och halvt års straffarbete.

Vasilij Sidorenko dömdes av Svea hovrätt till 12 års straffarbete.

Sovjet krävde att spionen skulle släppas omgående. Pressen var hård på den svenske ambassadören Vilhelm Assarsson och den svenska regeringen.

Sidorenko benådades

Allvaret underströks av att ingen mindre än Sovjets utrikesminister Vjatjeslav Molotov stod för påtryckningarna.

Gunnar Ståhl tror att det delvis låg prestige bakom pressen.

– Sidorenko hade säkert en hög nivå. Det var nog också så att han var den enda sovjetryssen som dömdes. De andra spionerna hade ju diplomatpass och fick åka hem, säger Gunnar Ståhl.

Tre dagar efter bombningarna mot Stockholm med omnejd benådades Sidorenko efter åtta månader och sattes på ett plan till London.

Familjen Wallin fick däremot avtjäna sina straff.

Det började spekuleras om att den svenska regeringen tvingades kröka rygg efter Sovjets hårda press.

Vad tror du själv om bombningarna?

– Jag går på den officiella linjen. Planen kom snett. De skulle bomba i Finland, missade Åland som var mörklagt och hamnade i Stockholm. Då hade de åkt så långt att de var tvungna att dumpa bomberna lite hursomhelst för att spara bränsle och kunna åka hem.