12 mars 2015
För två veckor sedan
mördades den ryske oppositionelle Boris Nemtsov i Moskva. Författaren Svetlana
Aleksijevitj skriver om ett Ryssland som gripits av patriotisk hysteri och som
är på väg in i diktatur och inbördeskrig.
Ett krig har redan börjat
mellan Ryssland och väst. Ingen av oss kan tro det, men Ryssland har redan
blivit ett annat land. Var kommer den ifrån – denna primitiva krigiskhet och ljusskygga
bakåtsträvan? Det är en fråga som vi ställer oss varenda dag. Jag tror nog att
man gör så även i Europa. Den ryska björnen har krupit fram ur sitt idé...
Noga betraktar jag
ansiktena på gatan… Tillsammans med de här människorna deltog jag i demonstrationer
med hundratusentals deltagare under 1990-talet. Vi ropade: Frihet! Friii-het!”
Vad har hänt med dem? Nu skriker de: ”Putin! Putin!” Mina vänner vet varken ut
eller in – de läser böcker om hur fascismen föddes i Tyskland och Italien. Och
om hur revolutionen inleddes år 1917. Någonstans är vi på väg. Men vart? Den
ryska intelligentian har förvandlats till en liten ö i mörkret och kan inte
besvara frågan: ”Varför har folket så lätt lämnat ifrån sig sin frihet? Vad var
det för fel på den?”
Och vad är det för land vi lever i?
Vid Kremls murar, intill
Röda torget, där varje meter varenda minut bevakas av videokameror och
kontrolleras av polisen, mördades nyligen den främste ryske oppositionelle,
Boris Nemtsov. Han och hans ukrainska väninna var på hemväg från en restaurang.
Man sköt honom i ryggen, med en pistol. Sex kulor – en av dem träffade hjärtat.
Ett sådant uppseendeväckande politiskt mord har inte skett i Ryssland på hundra
år.
Två dagar senare hade
oppositionen planerat att genomföra en vårmarsch. Nemtsov hade annonserat sitt
anförande: ”Putin. Kriget.” Innehållet hade han inte talat högt om, eftersom
han fruktade att han var avlyssnad, men med sina meningsfränder hade han
diskuterat det på små lappar, som sedan förstördes. När FSB (den ryska
säkerhetstjänsten) efter Nemtsovs död genomsökte hans bostad, var materialet
till anförandet det första man lade beslag på.
Det finns dussintals
hypoteser om mordet. Somliga tycker att det påminner om mordet på den
sovjetiske politikern Kirov, 1934 – ett mord som blev upptakten till Stalins
utrensningar av sina politiska motståndare. Många utgår ifrån att det var den
av makthavarna omhuldade underjordiska ryska nationaliströrelse som avlossade
skotten. Att säkerhetstjänsterna står bakom mordet på Nemtsov talas det också
om. Hypoteserna är många, men ingen tvivlar på att FSB står bakom. Precis som
vid morden på Litvinenko och Politkovskaja. Vilken annan hypotes
förundersökningsledarna än kommer att ge röst åt, så kommer ingen att tro på
den.
Det är möjligt att Putin
inte personligen gav order om mordet, men det är ändå han som nu under ett och
ett halvt års tid i hemlighet har sett till att i grunden förändra Ryssland.
Efter annekteringen av Krim är det redan ett annat land – ett land på väg in i
diktatur och inbördeskrig.
En gång i halvtimmen
avbryts programmen på alla tevekanaler av vällustiga nyheter om vilka nya
illdåd ”de ukrainska nationalisterna och militärjuntan i Kiev” har gjort sig
skyldiga till. För var dag blir samhället allt mer genomsyrat av hat. Landet
delas upp i ”vårt folk” och ”de andra”. Vårt folk – det är de som gillar att
”Krim är vårt”, och de andra är ”folkfiender och nationalförrädare”. 84 procent
stödjer ”Krim-är-vårt” – de andra är fem gånger färre.
Samhället har gripits av patriotisk hysteri. Putinbyster och
Putinporträtt massproduceras. På Moskvas gator syns bilar med klistermärken där
det står: ”Obama är ett klantarsel”. Nyligen hatade man oligarker, sedan var
det invandrare och homosexuella, och nu är det Amerika man hatar. Min väninnas
son, som studerar vid Moskvauniversitetet, försökte bevisa för mig att Ryssland
har så mycket atomvapen att det på sex timmar kan förvandla Amerika till
atomstoft. Jag frågade var han fått det ifrån. Han svarade att han hade hört
det på teve.
Jag är en 90-talsmänniska.
Jag tillhör Gorbatjovgenerationen. I tjugofem år levde vi med förhoppningen att
Ryssland skulle bli ett fritt land, men så blev det inte. Ryssland är besatt av
revanschlystnad.
Nyligen gjordes det en
opinionsundersökning: Om Putin i dag kandiderade i ett presidentval skulle 80
procent av väljarna stödja honom. Ryssland är Putin, utan Putin finns det inget
Ryssland. Det är vad man tror. För vi är ett krigiskt folk, som aldrig har levt
annorlunda…
I en rapport till Rysslands
siste tsar, Nikolaj II, skrev krigsministern Kuropatkin: ”Eders kejserliga
majestät! Under 17- och 1800-talen var Ryssland i krig under 128 år, och fred
rådde under endast 72 år. Av de 128 krigsåren bedrevs försvarskrig under fem
år, alla de övriga åren ägnades åt erövringskampanjer.”
1900-talet blev minst lika
blodigt för Ryssland: första världskriget, revolutionen, inbördeskriget,
Stalinterrorn, andra världskriget, Afghanistan…
Ryssarna har nästan
ständigt levt i krig – för staten, och aldrig för sin egen skull. De har ett
speciellt förhållande till döden.
På order av Kreml skapades
videoklippet ”Jag är en rysk ockupant”. Under ett par månader har det fått tre
miljoner tittare på internet. Och hundratusentals hänförda omdömen: ”Vi
erövrade Sibirien, så fick vi olja och gas”, ”Vi erövrade Ukraina, Baltikum och
Kazachstan – så blev vi det största landet i världen”.
För att få pengar till
kriget har man sparat in på stödet till samhällets svagaste. I Tomsk och andra
ryska städer delas det ut bröd till behövande pensionärer. Tror ni att någon
har gått ut på gatorna för att protestera? Inte alls. Det enda jag hör är: ”Men
Krim är i varje fall vårt. Man måste ge sig till tåls.”
Likkistor fraktas hem från Donbass, och begravs diskret i anonyma
gravar: Man måste ge sig till tåls. Man måste hålla tyst. För Ryssland krigar
ju inte i Donbass… ”Om det krävs för den heliga sakens skull måste vi alla
ljuga.” Så har det sagts, och därför ljuger man… ”I Donbass är det gruvarbetare
och traktorförare som kämpar”, säger Putin. Lögnen har blivit en ritual. Sällan
är det någon som talar sanning. Det är ett fåtal. Så som den brännskadade
stridsvagnssoldat vars fotografi jag fick se på internet: ”Där strider de som
har lån och krediter. Man strider för pengar. Och så finns där folk med
brottsligt förflutet. Propagandan gör ju också sitt, förstås. Jag trodde att vi
skulle åka iväg för att kriga mot fascister. Man slet av sig axelklaffarna och
målade över numren på bilarna. Putin är listig: ’Det finns inga ryska trupper i
Ukraina.’ säger han. Men vi fick höra: ’Sätt i gång! Snabba på!’”
Det är ett krigiskt land,
med en krigisk psykologi…
I samhället råder en otrolig misstänksamhet. Hela tiden fångar
man spioner. Förut var det bara akademiker, men nu är det alla slags människor:
sjömän, hemmafruar… Nyligen arresterades Svetlana Davydova – en sjubarnsmor
från staden Vjazma. Man ville döma henne för högförräderi – ett brott som ger
mellan tio och femton år i fångläger. Vad hade hon gjort? Hon hade ringt till
den ukrainska ambassaden och berättat att militära förband från Vjazma skulle
åka till kriget i Donbass – hon hade hört officerarna prata. För första gången
protesterade hela samhället, och Davydova frisläpptes.
Hur hade FSB fått höra
talas om Davydovas telefonsamtal till ambassaden? Det var grannarna som angav
henne – de betraktar henne fortfarande som en förrädare, och vägrar att hälsa.
Naturligtvis – det pågår ju ett krig, och ukrainarna är fiender. Det är vad man
lär ut till barnen, redan på dagis. Överallt finns fiender…
Alla organisationer som
får hjälp från väst, till och med de ideella, betraktas som utländska agenter.
Så hetsas medborgarna mot varandra.
En dag publicerar
tidningarna bilder av hur den av Kreml skapade ”antimajdanrörelsen” samlar en
mångtusenhövdad demonstration under parollen: ”Vi skall krossa
femtekolonnarna!” (Det är de som säger ”Krim är inte vårt”.) En tid senare går
oppositionen ut på gatorna under parollen: ”Vi är inte rädda.”
Vad är detta – om inte ett
inbördeskrig?
I statsduman pågår en
seriös diskussion om att införa förbud mot att inneha dollar och mot att
studera främmande språk, eftersom unga människor ger sig iväg utomlands… Snart
blir det riskabelt att prata med utlänningar. En ny lag förbjuder utfärdandet
av körkort till homosexuella och transpersoner.
I staden Chanty-Mansijsk (i Sibirien) blev rektorn vid en skola
avskedad för att man hade firat Halloween.
En regissör som satte upp
Wagners opera Tannhäuser döms för att ha sårat de troendes känslor. För en
selfie blir man avskedad, några likes kan leda till husrannsakan …
När presidenten nyligen
framträdde inför veteraner från Afghanistankriget sade han att det hade varit
ett rättfärdigt krig – ”för ni försvarade vårt fosterlands sydliga gränser”.
Och han tillade att detta måste läras ut till ungdomen.
I Perm finns ett unikt
museum, till minne av Stalintidens lägerfångar. Men nu skall det omprofileras,
och bli ett museum till minne av dem som tjänstgjorde i Gulag. Besökarna skall
läsa bödlarnas minnen, och titta på deras fotografier. ”Stalin bör på det hela
taget inte kritiseras”, säger Putin. ”Det var förtryck, men också
industrialisering.” I historieböckerna har ordet ”personkult” försvunnit, och
ersatts med ”Stalinsocialism”.
Landet förbereder sig för att fira 70-årsdagen av Segern. Men i
ryska städer värvar man helt öppet frivilliga till kriget i Ukraina.
Kriget är vår livsmiljö.
Den enda värld där vi känner oss hemma, och som vi klarar av. Återigen minns
jag fotografiet av den brännskadade stridsvagnssoldaten – han låg där, och var
inte längre en människa. Men när han började prata om stridsvagnen glimtade
något som liknade ett leende till i hans ansikte: ”Min stridsvagn var fin. Den
kunde krossa ett hus… Jag körde bara rakt på…” Men jag funderade på var jag
skulle kunna hämta kraft att känna medlidande med honom.
Kan man efter detta
förvånas över att de skjuter ihjäl oppositionella vid Röda torget? De vill
ställa Gorbatjov inför rätta. Och de hatar Jeltsin. De hatar honom, för att vi
fick smaka friheten. Vi krigade inte.
När 70-årsdagen av Segern
firas kommer Nordkoreas ledare Kim Jong-un på besök. Ett annat Ryssland har
andra vänner.
ÄMNET
Författaren Svetlana
Aleksijevitj diskuterar utvecklingen i Ryssland med anledning av mordet på Boris
Nemtsov den 27 februari. Aleksijevitj skriver om den patriotiska hysteri
hon ser och vilka konsekvenser den kan få.
SKRIBENTEN
Svetlana Aleksijevitj är författare och ständig Nobelpriskandidat.
Hon medverkar sedan många år exklusivt på GP Kultur. Hon har bland annat
skrivit böckerna Bön för Tjernobyl (Ordfront), Kriget har inget
kvinnligt ansikte: en utopis röster (Ersatz), Tiden second hand: slutet
för den röda människan (Ersatz) och Zinkpojkarna (Ersatz).
