85 procent av ryssarna har fortfarande tv som viktigaste informationskälla, även om internet växer. Men bara 41 procent har förtroende för tv-mediet, vilket är runt hälften så stor andel som för sex år sedan.
www.dn.se/nyheter/varlden/putin-gar-till-offensiv-med-fejkade-nyheter
15 januari 2016
Lögnerna i ryska
medier får bedömare i väst att se ett mönster. I europeiska huvudstäder grunnar
man på nästa drag i ”propagandakriget” mot Moskva. DN reste till London och
träffade en avhoppad rysk journalist som driver ett eget korståg mot sin gamla
arbetsgivare.
För två år sedan
satt han på en nyckelposition i statliga nyhetsbyrån Ria-Novosti. De utländska
artiklar Alexej Kovaljov valde ut för översättning ingick bland annat i
president Vladimir Putins dagliga läslista.
I dag driver han i
stället ett korståg mot sin förra arbetsgivare. Kovaljovs blogg är inriktad på
att avslöja lögnerna i ryska medier.
– Det är så mycket
lögner att jag bara har tid att peka på en bråkdel av dem. Och det handlar om
stora medier, tv-kanaler som går ut till miljontals tittare, säger Kovaljov när
jag träffar honom på ett kafé i London. Han är här på genomresa, på väg till
Cypern där han ska övervintra med familjen.
Mellan 15 000 och 60 000 läser varje inlägg i Alexej Kovaljovs regimkritiska blogg. Foto: Ingmar Nevéus.
Mellan 15 000 och 60 000 läser varje inlägg i Alexej Kovaljovs regimkritiska blogg. Foto: Ingmar Nevéus.
– När jag kommer
tillbaka till Moskva har jag ingen aning om.
Alla länder har oseriösa tidningar och
tv-kanaler. Kommersiella och politiska hänsyn leder till sneda vinklar och
okritisk rapportering. Och även de mest välrenommerade medier gör misstag.
Men mängden av
falska påståenden i ryska medier de senaste åren – både de inhemska och de som
är riktade utåt mot omvärlden – får många att se ett mönster och tala om
desinformation som en del i ”hybridkrigföring”, med vilket menas ett krig där
lögner är ett av vapnen i Kremls arsenal.
Detta skulle vara
förklaringen till inslag och artiklar om att ukrainare korsfäster små barn och
tvingar mammorna att se på när de dör, eller att amerikanska UD satsar på att
destabilisera Ryssland med hjälp av homopropaganda. Bara för att nämna ett par
exempel.
Tankesmedjor i väst är febrilt upptagna av
propagandakriget och förslagen haglar om hur den ryska ”offensiven” ska
motarbetas – med motpropaganda, ständiga rättelser eller största möjliga
öppenhet.
I Bryssel har EU
nyligen inrättat en ”insatsstyrka” på nio man som ska avslöja ryska
medielögner. Estland planerar en ny, ryskspråkig tv-kanal som motvikt till
Moskvakanalerna. Och i Ukraina finns sedan länge sajter som Stopfake, i stort
sett helt inriktade på att hitta och rätta till desinformationen från det stora
grannlandet.
Men även inom
Ryssland finns många som har tröttnat på lögner och propaganda. Alexej Kovaljov
är en av dem.
Mellan 15 000 och
60 000 läser varje inlägg i hans regimkritiska blogg, som bara har ett par
månader på nacken. Den handlar uteslutande om lögner och fejkar i ryska medier.
Det kan vara historien om hur ”96
procent av New York Daily News läsare föredrar Putin framför Obama” – där
”läsarna” visade sig vara ryska nättroll. Eller om hur tv-kanalen RT blåser upp
sina egna tittarsiffror.
– Det började med
några inlägg på Facebook. Ett par saker blev virala. Så jag startade en egen
blogg och det hela har växt, uppenbarligen finns det ett stort intresse. Jag
blir överöst med erbjudanden från folk som vill jobba för bloggen, men tills vidare
kör jag ensam, säger han.
Vladimir Putin tillsammans med Margarita Simonjan, chef för propagandaapparaten Rossija Segodnja, som innefattar såväl nyhetsbyrån Ria-Novosti som den engelskspråkiga tv-kanalen RT. Till vänster Putins vice stabschef Alexej Gromov. Foto: Michail Klimenyev/AFP
Kovaljovs kamp mot
propagandan är delvis personlig. För honom finns ett tydligt datum då hans
arbetsplats Ria-Novosti förstördes, och en specifik person som symboliserar vad
som hände: Margarita Simonjan, sedan 31 december 2013 chef för Rossija
Segodnja, den enorma propagandaapparat som innefattar såväl resterna av
nyhetsbyrån Ria-Novosti som den engelskspråkiga tv-kanalen RT.
– Det låter som en
konspirationsteori, men tajmningen är ingen slump. Det började när demonstrationerna
startade i Kiev sent 2013, just då skrev Putin på ordern att likvidera
Ria-Novosti. Tre månader senare hade vi tagits över av Kremllojalisterna under
ledning av Simonjan och Dmitrij Kiseljov.
Kiseljov är
tv-ankaret som blev högste
chef för den sammanslagna mediekoncernen, inklusive Sputnik news, en ny sajt på
engelska och andra språk som ska föra ut ”Rysslands syn” på världen. Han är en
sorts journalistikens Donald Trump och skapar rubriker med utspel som att
Ryssland kan ”förvandla USA till radioaktivt damm” och att homosexuella mäns
hjärtan bör brännas när de avlider.
Soldater i omärkta uniformer tog i mars 2014 över den ukrainska gränskontrollen i Sevastopol på Krim. Foto: Vasiliy Batanov/AFP.
– När Kiseljov och
Simonjan kom tog propagandan över snabbt. Fejkade nyheter, fejkade experter dök
upp från ingenstans. För några år sedan fanns det en viss journalistisk
standard. På Ria-Novosti kunde man inte publicera vilka lögner som helst – som
att Putin är mer populär än Obama i USA. Du hade fått sparken som redaktör,
säger Kovaljov.
– För mig
personligen var det en skam, är det fortfarande. Mitt namn och min bild finns
på hemsidan i arkivet, intill historier som inte har något med journalistik att
göra.
Som utlänning i
Ryssland möts man ofta av stor gästfrihet och vänligt intresse. Till skillnad
från invånare i många andra stora länder förväxlar ryssarna sällan oss svenskar
med schweizare, och jag har genom åren ofta blivit överöst med ganska
initierade frågor om Sverige.
Men sedan ett par år förekommer också en
annan reaktion när jag presenterar mig som svensk reporter.
– Svensk journalist?
Jaha, när ska ni sluta ljuga om vad som händer här? Så kan det låta både i
Ryssland och i det rebellkontrollerade östra Ukraina.
Det handlar förstås
inte om personer som följer DN eller andra svenska medier. Frågan reflekterar i
stället vad ryska medier rutinmässigt påstår, nämligen att medier i väst ljuger
om Ryssland.
För några år sedan
hamnade man ofta i diskussioner om vad som förenar oss. Nu tycks allt fler
ryssar ha ett behov av att hitta skillnader mellan sitt samhälle och vårt –
väst med sina ständiga gayparader och sin överdrivna tolerans mot muslimska
invandrare, så som det rapporteras i statliga medier.
”Mitt problem med
sådant som propagandakanalen RT är att det är jag och andra ryska
skattebetalare som finansierar smörjan.”
Alexej Kovaljov,
rysk journalist och bloggare
Det här ökade
värnandet om det ryska – ökande nationalism om man så vill – speglas i en rad
undersökningar. Till exempel svarade bara 18 procent i november ja på frågan om
”det som sker i Ryssland får mig att känna skam”. För tre år sedan var siffran
nästan tre gånger så hög, då skämdes 52 procent över sitt land.
Och president Putins
popularitet når
ständigt nya rekordnivåer, under andra halvan av 2015 stadigt över 80 procent.
– Den stora
vattendelaren är annekteringen av Krim. Men förändringarna i nationalistisk
riktning inleddes redan under protestvågen vintern 2011–2012, säger Natalja
Zorkaja, chef för den politiska avdelningen på det oberoende opinionsinstitutet
Levada center.
85 procent av
ryssarna har fortfarande tv som viktigaste informationskälla, även om internet
växer. Zorkaja menar att tv-propagandan har ett avgörande inflytande:
– Det är därför opinionen
förändras så snabbt ibland. En liten minoritet var för den militära
inblandningen i Syrien i september, några veckor senare hade det växt till en
majoritet.
Galina Pyszniak,
påstått vittne av korsfästningen i Slovjansk.
Men även om
opinionen är följsam innebär det inte att man alltid litar på vad man får höra
i nyhetssändningarna. Bara 41 procent har förtroende för tv-mediet, vilket bara
är runt hälften så stor andel som för sex år sedan.
Samma personer som frågar mig varför jag
ljuger om Ryssland anser ofta att ryska medier också gör det. Men, som en rysk
kollega uttryckte det med viss ironi: ”Folk föredrar våra egna lögner framför
era.”
En som har ägnat
mycket tid åt att beskriva det ryska informationslandskapet är Peter
Pomerantsev, en brittisk journalist och författare med ryska rötter. Han kallar
Putins regim ”postmodern diktatur” och menar att just propagandan är det som
definierar dagens ryska styrelseskick.
– Det handlar om att
kunna fortsätta vara en auktoritär regim i det tjugoförsta århundradet. Därför
byter man ideologier och rör sig mycket fort hela tiden. Inget är på riktigt,
Putin bryr sig varken om homosexuella eller konservativa familjevärderingar,
säger Pomerantsev när vi träffas nära hans kontor i fashionabla Mayfair i London.
”Inget är sant och allting är möjligt”
heter Pomerantsevs bok om sin tid som tv-producent i Moskva på 00-talet (på
svenska våren 2016). Boken beskriver en galen värld av dokusåpor och
oljemiljarder, men är samtidigt en analys av strategin bakom Kremls
propagandakrig.
Hans tes är, enkelt
uttryckt, att budskapet från Moskva inte som under Sovjeteran syftar till att
övertyga någon. Det handlar i stället om att förvirra – att kasta ut så många
”sanningar” om vad som sker att ingen till slut tror på något.
– Kommer du ihåg
videon som cirkulerade, om att ”USA behöver ett krig i Ukraina”? Den blev viral
i Ryssland. Det var en röra av konspirationer. Som att de ryssar som manade
till krig i själva verket jobbade för CIA. Eftersom CIA vill dra in Ryssland i
krig, för att USA har en egen kris …
– Allt är planerat,
av frimurare, av familjen Rotschild, av CIA, av själva Kreml. Till sist sitter
du där och undrar vad du ska tro, säger Pomerantsev.
Budskapet passar inåt, till ryssar som i
århundraden har fascinerats av konspirationsteorier. Men den finner också en
publik i en postmodernt influerad västvärld där många sätter en stolthet i att
tvivla på alla informationskällor.
Ta fallet med det
nedskjutna malaysiska passagerarplanet sommaren 2014. I ryska medier
presenterades en rad olika teorier, bland annat om att kraschen var ett
misslyckat mordförsök på Putin, att ukrainska flygledare hade beordrat MH17 att
styra in över stridsområdet eller att ett ukrainskt stridsplan sköt ner
Boeingplanet från luften för att kunna skylla på Ryssland.
När den nederländska haverikommissionen i
höstas till sist bekräftade det de flesta i väst trott från början – att planet
sköts ner från marken av rebellerna med en rysk Bukmissil – var luften så full
av versioner att många tvivlade. Och samtidigt med presentationen i Haag
ordnade den ryska tillverkaren av missilerna en stor pressvisning i Moskva, med
syftet att bevisa att någon rysk Buk inte kunde ha använts mot MH17.
Kanske är sanningen
någonstans mittemellan, det är särskilt vi svenskar benägna att tro. Men här
finns inget mittemellan.
Vad kan Kreml vinna
på att förvirra oss i väst?
– Vi vet inte. Men i
princip är det ju en vanlig taktik, att fördröja fienden med falsk information.
Det finns i KGB-manualen, säger Pomerantsev.
I flera år var
Alexej Kovaljov redaktör för Inosmi.ru, en undersajt till nyhetsbyrån
Ria-Novosti som översatte artiklar från utländska medier om läget i Ryssland
och världen. Det kunde vara saker ur tidningar som New York Times, Der Spiegel
eller Le Monde.
Luftvärnsmissiler från datorspelet ”Battlefield”. Texten på sidan lyder ”Tracking Rainer”, på riktiga missiler står det ”Tracking Trainer”.
Redaktörerna på Ria
förberedde också ett dagligt paket till presidentens administration, som också
lästes av Putin själv, berättar Kovaljov.
– Sedan drog Alexej
Gromov, Putins vice stabschef, i gång likvideringen av Ria-Novosti, och då sa
vi att nu får ni inga utländska nyheter längre. Under ett tag fick jag konstiga
telefonsamtal uppifrån som bad oss ”kolla vad finska medier skriver”, eller om
det var franska …
– Vad de har för
insyn i vad omvärlden säger i dag vet jag inte, de stannar väl kvar i sin egen
bubbla.
Kovaljov fortsätter oförtrutet arbetet med sin
blogg. Han tjänar inga pengar på den säger han, utan hankar sig fram med
frilansuppdrag och översättningar.
Han är lite av en
felfinnare och kritisk även mot medier i andra länder, som de brittiska
tabloidtidningarna med sina braskande rubriker.
– Men mitt problem
med sådant som propagandakanalen RT är att det är jag och andra ryska
skattebetalare som finansierar smörjan. Jag tänker på min farfar som dog i
fjol, som levde många år på sin magra pension, säger Kovaljov.
– Alldeles nyligen
var det en kampanj på ryska Kanal 1 för att samla ved till gamla ute i byarna
inför vintern. Det är skrämmande: i ett land som säljer miljarder fat olja har
vi inte råd att hålla våra gamlingar varma.
Fakta. Hybridkrigföring
Hybridkrigföring är ett uttryck som har
använts länge i militära kretsar, men som fick större spridning 2014, i samband
med Rysslands annektering av den ukrainska halvön Krim och kriget i östra
Ukraina.
Med hybridkrig menar man en kombination av
metoder i en konflikt – allt från reguljär militär till specialförband, från
it-angrepp till psykologisk krigföring, ofta stöd till separatister eller
opposition i andra länder. Även traditionell diplomati kan ingå.
Inte minst
information och propaganda
anses spela en viktig roll i hybridkriget.
Som exempel nämns ofta just övertagandet av
Krim. Här förnekade Moskva först att de soldater som dök upp på halvön i
omärkta uniformer var ryska. Det talades om ”små gröna män” och ”artiga
människor”. I ett senare skede erkände president Vladimir Putin att allt var
planerat och skedde på hans order. De deltagande ryska militärerna fick medalj
för sina insatser.
Ingmar Nevéus
