SS-förespråkaren bakom Putin – ett komplement

www.sallskapet.org/ostblog/?p=4104

16 april 2014

Foreign Affairs skrev nyligen om fascisten Aleksandr Dugins inflytande på Vladimir Putin . Dugin stoltserar nu – där han sitter i Moskvas TV-soffor – med att geopolitikern Putin följer hans väg. Hans roll i dagens ryska chauvinistyra är förvisso central. Det finns män i Putins närhet som t ex Sergej Glaziev, ledare för parlamentsfraktionen ”Fosterlandet”, som är direkt lierade med honom. Glaziev har inte minst bistått Putin med tankarna om en ”eurasisk” integration – fascistens själva hjärtefråga.

Till min tidigare artikel om Dugin här på Världen Österut  finns ett och annat att tillägga. Det är ett faktum att han redan som tonåring 1980 skolades in i en underjordisk motståndsgrupp med Hitlertyska förebilder – en av flera likartade i det stillastående Brezjnevlandet, motpoler till och samtidigt groteska karikatyrer av statsmarxismen. Gruppen kallade sig ”Svarta SS-Orden” och leddes av en ”Reichsführer” som ville axla Heinrich Himmlers fallna mantel.

Sekten spred en intern publikation med namnet ”Splendor Solis” (Solens Ljus), förkortad SS, full av hakkors och gamla hedniska runinskriptioner. Den italienske fascisten Julius Evola hade förespråkat en ny tids hedendom. Den ryske hemma-Himmlern gick – under starkt intryck av Evola – så långt att han faktiskt lärde sig svenska för att komma i närmare kontakt med det fornnordiska.

Så inträffade 1991 års samhällskollaps. ”Svarta Orden” hade varit antisovjetisk och uttalat antiproletär. Man hade sett sig som ett hemligt sällskap av ”andens aristokrater”. Nu stod man handfallen. Imperiet sönderslaget, nationen utan styrsel. Dugin uppfattade snabbt sin uppgift i det nya: att återföda den ryska Idén, på sektgemenskapens grund. Öppenheten västerut möjliggjorde för honom att redan 1991 starta tidskriften ”Element”, med den franska nyhögerns ledare Alain de Benoist i redaktionen.

1992 uppenbarade sig alltså den ärrade belgiske fascisten Jean-François Thiriart i Moskva. Han fångade Dugin med sitt tal om ett rotlöst amerikanskt ”havsvälde” – med judar i ledningen – i konflikt med en i jorden och myllan grundad eurasisk fastlandskultur. Han ville tilldela ett återupprättat ”eurosovjetiskt” imperium en mission: att på sikt förgöra den transoceane fienden. Evola (förordsförfattare till ”Sions Vises Protokoll” på italienska) hade sett saken på liknande sätt.

Under 90-talet kom Dugin i artiklar och böcker – inte överraskande – att hylla SS, elitstyrkorna som byggde upp det tyska koncentrationslägerväsendet, som det mäktiga föredömet, en ”intellektuell oas”, ett ”vetenskapligt laboratorium”. SS hade, hette det, verkat för ett enat och renat Europa, indelat i etniska regioner med nyfeodala centra – ”internationalistiskt” till sin karaktär och ”revolutionärt konservativt” till sin inriktning.

I TV-sofforna har Dugin på senare tid sett till att tona ner SS-vurmen. Den passar sig inte riktigt i en stund då Ukraina ska utmålas som just nynazistiskt. Problemet är lite svårlöst. Häromveckan tycktes dock en professorskollega, Andranik Migranjan, komma till hjälp i Izvestija. Han deklarerade att Hitler faktiskt under 30-talet visade upp en stor politikers alla kännetecken. Hans annekteringspolitik var (liksom Putins) rättmätig. Professorn hade alltså ingenting att invända mot bokbålen, Kristallnatten, pogromerna som ledde till att flera hundra judar mördades och 20-30 000 kastades i läger. 1939 gick det dock snett.

Dugin hyllar i denna stund ”Kriget” och önskar död åt ”nationalförrädarna”. Hans tonläge blir mer och mer uppskruvat. Ryssland tycks honom i färd med att befria inte bara Ukraina utan hela Europa – ja han uttrycker sig faktiskt så: ”En ny tid randas – Rysslands tid. Den Ryska Civilisationens Era. Det är våra bröder som skapar den – ryssar och ukrainare i sydöst. De gjuter sitt blod för det stora Uppvaknandet. De offrar sina liv på den Ryska Idéns altare. Deras krig är VÅRT krig. Deras blod är VÅRT blod. Ni känner ännu inte det ryskslaviska blodets hemlighet – som är både storslagen och skrämmande. (Samtliga versaler Dugins, M.L.)”

Vi måste ställa oss denna fråga: hur långt är Putin i det fortsatta beredd att anamma SS-förespråkarens idéer?

Magnus Ljunggren
Professor emeritus i rysk litteratur
Göteborgs universitet

Czech Hotel Owner Stages One-Man Protest Against Russia

www.rferl.org/content/czech-hotel-owner-stages-one-man-protest-against-russia/25335268.html

April 16, 2014

OSTRAVA, Czech Republic -- As far as hotels go, the Brioni Boutique is pretty nondescript.

Except, of course, for the neatly printed note on its door with the following message: "As of March 24, 2014 we refuse accommodation to citizens of the Russian Federation because of the annexation of Crimea. Our apologies to all decent citizens of the Russian Federation. Your Brioni Boutique hotel."

The hotel's owner, Tomas Krcmar, said he decided to bar Russian citizens as an act of protest against Moscow's annexation of Ukraine's Crimean Peninsula and out of frustration at what he considers the EU's and the Czech Republic's weak response to the move.

"As long as Russia stops in Crimea, the EU is ready to sweep the whole thing under the carpet and continue in a business-as-usual manner, so as to get rid of an uncomfortable headache," Krcmar, who has a Ukrainian grandmother, says.

“If one’s memory is too short to learn lessons from what happened in 1939, then at least try recalling 1968 or Georgia in 2008 for that matter," he adds, referring to Nazi and Soviet invasions of Czechoslovakia and Russia's invasion of Georgia.

Critical of society's passivity, Krcmar decided to take a one-man-stand.

“As long as we are seen unable to take any pain, Russia translates it as our weakness. It is in their strongman mentality," he says.

But he adds that he is under no illusions that his lonely protest will change anything.

And with just under a million Russians visiting the Czech Republic last year, Krcmar guesses it will probably cost him some money in the end as well.

"I am fully conscious of the fact that my boycott of Russian tourists will hurt my pocket more than anyone else’s," Krcmar said, adding that about 10 percent of his guests are Russian citizens. "I know my attitude will inflict losses on me but I am prepared to live with it for a year or two."

In theory his boycott might cost Krcmar more than just a 10 percent drop in revenues. It might be illegal.

Czech legislation prohibits discrimination on the basis of gender, age, sexual orientation and a number of other grounds.

The Czech Ombudsman's Office says as long as a hotel offers its services on a public domain -- such as being online and visible outside -- Krcmar's decision may no longer be treated as his private choice and could, in fact, constitute discrimination.

But the law's wording leaves some wiggle room: it only punishes discrimination on the basis of one’s ethnicity, not citizenship.

One way or the other, Krcmar seems unfazed by any potential consequences.

"I am not afraid at all. No way anyone can corner me with all sorts of lame tsk-tsking," he says, adding he has already received several angry and even threatening e-mails following his boycott announcement.

Krcmar says, nonetheless, that he is prepared to bear the cost until the EU toughens its stance against Moscow.

"I don’t mean a war -- no one needs it -- just something less fearsome than all that polite talk from Brussels. I don’t know what that could be -- they are the ones to do the job," he says.

"I think Russia should be isolated as it has no place in Europe. Until politicians make a move, I’m doing it my way."

Andrius Kuncina

Russian Duma Deputy Says CIA Wrote Songs for Soviet Musician Viktor Tsoi

www.themoscowtimes.com/news/article/deputy-says-cia-wrote-songs-for-soviet-musician-viktor-tsoi/498105.html

April 16, 2014

A lawmaker from Russia's ruling political party has lashed out at legendary Soviet rock musician Viktor Tsoi, accusing him of having been a CIA agent who worked to destroy the U.S.S.R. with a song that demanded social and political "change."

The iconic song titled "We Want Change!" — released amid the easing of Soviet restrictions on the freedom of expression in the late 1980s — was supposedly "given" to Tsoi by CIA spymasters, Deputy Yevgeny Fyodorov from the United Russia party said in a video published early April on his website.

While Fyodorov conceded that Tsoi was a "brilliant singer, truly super-popular in the Soviet Union," he added that "at some point he started singing different kinds of songs, not like the ones he sang before."

Unidentified sources had "investigated" and "discovered that all the later songs were brought to [Tsoi] from America," Fyodorov said.

"There were specially appointed people in the CIA behind Tsoi, who worked with him, gave him grants, gave him those songs and so one."

Fyodorov is no stranger to conspiracy theories, having earlier alleged the most of the Kremlin administration and the government were controlled by agents run by the U.S. State Department, and that Russian President Vladimir Putin was a lone freedom fighter standing up against Western "occupants."

More recently, Fyodorov co-signed a request to the Prosecutor General's Office to open an investigation against former Soviet President Mikhail Gorbachev for his role in the 1991 Soviet collapse.

Tsoi, who died in a car crash at the age of 28, had a tremendous cult following in the Soviet Union. In an obituary following his 1990 death, then-Communist youth daily Komsomolskaya Pravda said the artist "means more to the young people of our nation than many political leaders, healers or writers because he never lied and never dissimulated."

The iconic status of Tsoi's music has also endured beyond Russia. During the recent Ukrainian protests that have toppled the country's Moscow-backed administration, scores of videos posted by YouTube users were accompanied by the sound of the artist's raspy voice, urging: "'Change!' Our hearts demand."

Putins fortsättningskrig efter Krim

www.sallskapet.org/ostblog/?p=4085

11 april 2014

Det är lätt att glömma.

Den rysk-ukrainska gränsen är en av många i världen som löper genom ett språkligt övergångsområde. Det är inte bara det att det bor många ryssar på den ukrainska sidan och ett par hundra tusen ukrainare på den ryska. I den här delen av Ryssland talas en dialekt som har vissa fonetiska inslag gemensamma med ukrainskan. Ungefär som vi skåningar har diftonger och tungrots‑r gemensamt med danskarna.

När sociologer i mitten av 1990-talet frågade invånare i miljonstaden Donetsk om deras nationella identitet svarade två av fem att de var Sovjetmedborgare. De var varken ryssar eller ukrainare. För drygt tio år sen var det en av fem. Under de senaste åren hade var tionde invånare längst i öster gärna hamnat på den ryska sidan gränsen. Men de flesta har oavsett modersmål blivit ukrainare.

Till det bidrog inte så lite att de som bodde på den ukrainska sidan slapp skicka sina söner till kriget i Tjetjenien. Fast bortsett från det var de inte så mycket för gränsformaliteter. Som en överstelöjtnant vid de ukrainska gränstrupperna sa mig: ” Det finns inget berättigande i att man hindrar människor att passera en gräns annat än om de är brottslingar.”

Naturligtvis är det inte av omtanke om de här människorna som 40 000 ryska soldater, pansarfordon och stridsflyg väntar bakom knuten. I själva verket har ryska trupper  under de senaste veckorna höjt beredskapen och tränat vid ryska baser i Armenien, Sydossetien, Abchazien, Tadzjikistan, ja till och med den förment fredsbevarande styrkan i Transnistrien.

I alla forna Sovjetrepubliker, inte bara i Ukraina, uppfattas det här som ett hot. När FN:s generalförsamling den 27 mars tog ställning till en resolution om annekteringen av Krim röstade de baltiska staterna liksom Georgien, Azerbajdzjan och Moldova emot Ryssland. Med tanke på att flera av de centralasiatiska staterna är i försvarsförbund med Ryssland måste deras nedlagda röster uppfattas som en tyst protest mot Ryssland. Så sent som i torsdags uttalade sig Kazakstans utrikesministerium ilsket efter att talmannen i den närliggande ryska delrepubliken Chakassien sagt att östra Kazakstan bör tillhöra Ryssland. Kirgizistan har nu än en gång börjat förhala anslutningen till den planerade ryskledda tullunionen.

Bara Belarus och Armenien röstade för Ryssland men då ska man komma ihåg att Armenien inte har råd att riskera att förlora Ryssland som militär beskyddare. Någon fred har fortfarande inte slutits med grannen Azerbajdzjan efter det krig om Nagorno-Karabach som utkämpades för 20 år sen och azerierna har en mäktig beskyddare i Turkiet. När jag var i Armenien för ett par veckor sen fick jag klara belägg för att armenierna är lika oroade för egen del som ukrainarna. Nu som förr sa man mig där att ”finlandisering” är en ledstjärna för armenisk utrikespolitik, att som Finland under kalla kriget få sköta sig själva i utbyte mot lyhördhet för Ryssland i säkerhetsfrågor. Och den vitryske presidenten Lukasjenka vågade före omröstningen i FN trots allt säga att Ukraina bör förbli odelat.

Hur sannolikt är det då att ryska väpnade förband kommer att försöka återta Tsarrysslands gamla kolonier (som Lenin vid den tid då nationalstatsidén var förhärskande i Europa förvandlade till en pseudofederation mellan nationalstater)? Låt oss igen gå några år bakåt i tiden.

Efter Sovjets upplösning drog sig Ryssland tillbaka från Centralasien som ansågs vara en ekonomisk belastning. De etniska ryssarna uppfattade signalen från Moskva och började emigrera till Ryssland. I Kazakstan minskade deras andel från 38 till 28 procent, i Kirgizistan från 22 till 13 procent.

Däremot bad Ryssland praktiskt taget på sina bara knän att just Ukraina skulle ingå i ett nära ekonomiskt samarbete. Det finns både emotionella och ekonomiska skäl bakom Rysslands intresse för Ukraina. Många ryssar har haft svårt att se Ukraina som ett annat land, i synnerhet som många – en del redan i barndomen – tillbringat somrar i de semesteranläggningar som byggdes på Krimtatarernas boplatser sedan Stalin deporterat dem under andra världskriget. Ändå har andelen ryssar i hela Ukraina minskat från 22 till 17 procent, bland annat därför att arbetsmarknaden i Ryssland har utvecklats bättre.

Med Putin som president återkom emellertid Ryssland som ekonomisk aktör i Centralasien under 2000-talet. I en artikel i den ryska tidningen Nezavisimaja Gazeta 2003 gav ordföranden för det ryska elektricitetsmonopolet, Anatolij Tjubajs, ett namn åt den nya ryska politiken som han kallade liberal imperialism. Sedan dess har Ryssland blivit operatör och ofta ägare av en rad infrastrukturprojekt och strategiska utvinningar i forna Sovjetrepubliker. Ofta har överlåtelserna varit ett sätt att betala flera års ackumulerade skulder för rysk gas och olja. I Belarus äger Ryssland huvudgasledningen, i Armenien gasledningar, elproduktion och kemisk industri och dessutom drivs de armeniska järnvägarna av Rysslands SJ. En av Georgiens största exportvaror, mineralvattnet Borjomi, produceras av ett ryskägt företag. Häromveckan la det ryska energimonopolet ett bud på Kirgizistans civila flygplatser. Bland dem ingår den främsta internationella flygplatsen Manas som förlorat en stor inkomstkälla när USA av politiska skäl inte längre tilläts använda den för försörjning av Isaf-styrkorna i Afghanistan.

I bakgrunden har emellertid också de ryska militärbaser, som funnits kvar sedan Sovjettiden, fått en roll som politiskt påtryckningsmedel under Putin. Under 1990-talet anförde Ryssland bostadsbrist som ett skäl att låta officerarna stanna kvar och därmed behålla baserna i utlandet. Därför betalade bland andra Tyskland byggandet av officersbostäder i Ryssland så att baserna i Baltikum kunde utrymmas.  Vid ett toppmöte i Istanbul 1999 förband sig Ryssland att utrymma sin bas i Moldavien senast 2002 men den finns fortfarande kvar. Vid samma tillfälle lovade man att krympa baserna i Georgien och att komma överens med georgierna om en tidpunkt när de skulle stängas. I stället ledde diskussionerna med georgierna till en kris 2006 då Georgien utsattes för en omfattande ekonomisk blockad. Visserligen stängdes de flesta ryska baser där följande år men i gengäld upprättade Ryssland nya i Abchazien och Sydossetien efter att dessa 2008 utropat sig som självständiga från Georgien.

Redan den gången bedömdes den ryska politiken vara att invänta och agera när en tidigare Sovjetrepublik var tillfälligt försvagad eller begått ett felsteg – som Georgien gjorde genom att ge sig in i ett krig om Sydossetien. Samma tillvägagångssätt tillämpades när Ryssland nyligen annekterade Krim efter att den korrupte presidenten Janukovitj flytt undan protesterna i Ukraina.

När Ryssland nu spänner sina militära muskler talar mycket för att man än en gång vill skapa nervositet och instabilitet i sitt närområde och därmed blockera politiska processer som Moskva inte är en del av. I Ukraina skulle Ryssland för dagen antagligen nöja sig med att landet ombildas till en förbundsstat. Ryssland skulle då i lugn och ro kunna avvakta en lämplig tidpunkt för att iscensätta en vädjan från ett självstyrande Donetsk eller Luhansk om anslutning till Ryssland. All form av autonomi har i det forna Sovjet förr eller senare utmynnat i separatism – det är därför som Putin infört en lag där han själv utser kandidater till de ryska guvernörsvalen.

Säkert föredrar Putin det här alternativet framför att låta de 40 000 soldater som finns i beredskap välla in över Ukrainas gränser. Att ta Krim var som att stjäla godis från barn eftersom Ryssland redan hade en militärbas på plats – man behövde bara i smyg komplettera med några hundra specialtränade soldater utan nationsbeteckning. En reguljär militär invasion kan däremot gå fel och kommer hur som helst att kosta människoliv vilket vållar oro också på hemmafronten. Men just när det gäller östra Ukraina är det här ett scenario som inte kan uteslutas – även om det inte inträffar i år. Den planerade utbyggnaden av Rysslands militära kapacitet under de närmsta åren förutsätter leveranser av bland annat tusentals motorer till stridsflygplan, militära helikoptrar och fartyg från fabriker i Charkiv, Dnipropetrovsk, Zaporizjzja och andra ukrainska städer. Ryssland är kapabelt att ta hem produktionen men det skulle innebära flera års försening.

Så även om utrikesminister Lavrov vid mötet med sina kollegor från USA, EU och Ukraina på torsdag lovar att avstå från omedelbar invasion – och håller löftet – vore det fel att tro att krisen är löst. Så enkelt ändrar Putin inte en politik som varit hans ledstjärna ända sedan tillträdet som premiärminister 1999. I synnerhet inte som repressionen mot självständigt – inte nödvändigtvis oppositionellt – tänkande förstärkts hemma i Ryssland medan världens ögon har varit fästa på Ukraina.

Torgny Hinnemo

Putins band med nyfascismen

www.sallskapet.org/ostblog/?p=4042

24 mars 2014

Det var det Brysselbaserade ”Eurasiska Observatoriet för Demokrati och Val” (EODE) som bestod Vladimir Putins riggade Krimval med ett antal observatörer från högerextrema europeiska partier: denna institution bygger sin verksamhet på den belgiske fascisten Jean-François Thiriarts teorier och leds av dennes mångårige sekreterare Luc Michel.

Med samarbetet med observatoriet slöts, kan man säga, en cirkel. För 22 år sedan, bara några månader efter Sovjetunionens kollaps, anlände den åldrige Thiriart själv till Ryssland och inledde samtal med en grupp besvikna och vilsna kommunister, däribland Gennadij Ziuganov. Han möttes av ett enormt gensvar. Det var som om han kom med läkedom i ett ögonblick då fantomsmärtan efter ideologisammanbrottet och imperieförlusten på sina håll kändes närmast outhärdlig.

Thiriart deklarerade att Ryssland måste bilda ett ”eurasiskt” bålverk mot den angloamerikanska imperialismen. I en återuppväckt postsovjetisk nation ville han se den rättmätiga arvtagaren till ett ursprungligen ”progressivt” naziarv som förfuskats. Hitler hade svikit Stalin genom att gå i krig med Sovjetunionen i stället för att hålla fast vid 1939 års Molotov-Ribbentroppakt.

En ung man, Aleksandr Dugin, tog särskilt starka intryck av Thiriarts budskap och började snabbt skissera en doktrin med stöd inte minst hos en rysk ”eurasisk” emigrantkrets i 1920-talets Berlin som tyckt sig finna en utvecklingsbar nationalistisk kärna i bolsjevismen. Han såg nu också till att bilda ett nytt parti i denna extrema höger-vänsteranda: de så kallade nationalbolsjevikerna (som han dock efter en schism senare lämnade).

I sin tidskrift ”Element” kokade Dugin under 90-talet ihop en märklig brygd av tankar inte bara från exilcirkeln utan också från Hitlers geopolitiske läromästare Karl Haushofer, de tidiga tyska så kallade konservativa revolutionärerna, den italienske fascisten Julius Evola, den franske ockultisten René Guénon och den nya Parishögerns talesmän med ursprung i 68-rörelsen.

Ledande hos Dugin – under Putin senare befordrad till professor vid Moskvauniversitetet och emellanåt anlitad som föreläsare av den ryska generalstaben – blev föreställningen om den globala konflikten mellan två ”ordnar”, den eurasiska och den atlantiska. Han talade om en ”kontinenternas metafysik” bakom världsskeendet, om en aggressiv maritim civilisation i obönhörlig motsättning till en eurasisk fastlandskultur. Det skulle bli det återupprättade Rysslands imperiala uppgift att anföra fastlandet och betvinga den ondskefulle USA-fienden.

På ett tidigt stadium etablerade Dugin samarbete västerut. Snart förfogade han över ett nätverk där hela den europeiska ultrahögern ingår – den som nu kallades in för att göra tjänst på Krim. På senare år har han genom resor knutit intima band med Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland och svenska ”identitära” nynazister kring förlaget Arktos som han föreläste hos 2012. I dessa yttersta dagar vädrar han morgonluft. Han förordar ett militärt ingripande i ett upproriskt Ukraina (”blod för blod”) som ett av flera steg i en pågående europeisk nyordning. Hans imperiedröm uttrycks så, med hans egna ord: ”Antingen är Ryssland stort – eller också finns inte Ryssland.”

Putins idé om en ”eurasisk” union som motvikt till EU och USA är tydligt influerad av duginska lärdomar. När han i sitt Krimtal i förra veckan fördömde ”femtekolonnarna” (de 50 000 som i en Moskvademonstration manifesterade sin solidaritet med Ukraina) tycktes han närmast citera Dugin – som länge sökt stämpla oppositionella som landsförrädare. Putin har förklarat krig mot ukrainsk ”fascism och antisemitism” men ingen ska låta sig luras av detta. Den nya stormaktsroll han vill ge åt Ryssland har hämtat inspiration från den västeuropeiska nyfascismen. Och visst samarbete pågår, som synes.

Magnus Ljunggren
Professor emeritus i rysk litteratur
Göteborgs universitet

Katyń 2: Smolensk air disaster 'was caused by mystery explosion'

www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/10758863/Smolensk-air-disaster-was-caused-by-mystery-explosion.html

10 April 2014

Polish MP claims in report that Lech Kaczynski, the president of Poland, was assassinated by an explosion on the plane

The Smolensk air disaster that claimed the lives of the former president, his wife and 94 others, was caused by a mysterious explosion on board that ripped the aircraft apart according to a Polish MP.

The claim was made in a report that was published as Poland commemorated the fourth anniversary of the plane crash that claimed the lives of President Lech Kaczynski and dozens from the country's political, military and civil elite,

An official air-crash investigation concluded the disaster was an accident caused by a number of factors such as pilot error and thick fog enveloping Smolensk airport as the Tupolev Tu-154 government plane tried to land at Smolensk airport in western Russia on the morning of April 10, 2010.

But in a 200-page report entitled "Four Year after Smolensk: How the President Died," Antoni Macierewicz, an MP from Law and Justice, a party founded by Lech Kaczynski and his twin brother Jaroslaw, claimed the plane was brought down by an explosion.

Mr Macierewicz and Mr Kaczynski have long maintained the president was assassinated, possibly by the Russians, and the present Polish government was involved in a cover-up.

"Never in the history of the world has a government and prosecutors strived so hard to block access to the truth," Mr Macierewicz told reporters as he began the report's presentation.

Donald Tusk, the Polish prime minister who also lost colleagues at Smolensk, has always rebuffed any accusations that his government was somehow involved in the disaster.

Citing expert witnesses Mr Macierewicz said fragments of the wreckage showed signs of an explosion that occurred shortly before the plane hit the ground. In a presentation on his report the MP released photographs appearing to show sections of the aircraft bent outwards, as if they had been subjected to a blast.

He also said the scattering of the debris was consistent with a mid-air explosion rather than impact with the ground.

The report may add some momentum to the belief many Poles have that the Smolensk disaster was no accident, but is unlikely to sway the view of the majority, who dismiss conspiracy theories.

A recent opinion poll for the TVN news network found that 61 per cent did not believe a bomb was involved while 25 per cent believed the opposite.

Matthew Day

Warsaw

Bildt försvarar ukrainskt våld

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=5836781

14 april 2014

Krisen i Ukraina är huvudämnet på EU:s utrikesministermöte idag. Inför mötet är utrikesminister Carl Bildt en av de som försvarar Ukrainas rätt att använda våld mot de proryska militanta grupperna.

– Ingen demokratisk stat kan tolerera att beväpnade, illegala grupper tar över polisstationer och administrationsbyggnader. Varje demokratisk stat måste reagera med de instrument som står till statens förfogande.

Även våld?

– Polis använder alltid våld, även i Sverige.

Och så även i det här fallet?

– För att upprätthålla en rättsordning måste man ha en möjlighet att också använda våld.

Företrädare för Luxemburgs och Litauens regeringar uttryckte sig på liknande sätt som Carl Bildt, när FN:s säkerhetsråd möttes i natt. Vid utrikesministermötet i Luxemburg väntas EU-länderna diskutera ytterligare sanktioner mot Ryssland, för landets agerande i Ukraina.

Men enligt den danska utrikesministern Martin Lidegaard kommer EU idag inte besluta om det man kallar Fas 3: breda ekonomiska sanktioner som skulle slå mot Rysslands olje- och gasindustri.

Det finns planer på ett möte om Ukrainakrisen i Geneve på torsdag, men Carl Bildt tror inte att det kan förändra läget på marken. Det är Ryssland som måste agera för att lugna ner situationen säger han.

– Destabiliseringsförsöken kommer från ryska intressen och ryska grupperingar. Det är de som med väpnat våld tar över polisstationer och försöker erövra makten i delar av Ukraina. Är det deskalering som ska ske så måste den ske på rysk sida. Det är en mycket betydande koncentration av ryska trupper längs gränsen och de har fortfarande ett formellt mandat från Federationsrådet för att invadera Ukraina. Ska vi trappa ner krisen ska Ryssland ta tillbaka detta mandat, börja ta tillbaka trupperna och ta avstånd från de illegala väpnade grupperna inne i Ukraina.

Finns det inget första steg som EU eller Ukraina kan ta för att räcka ut handen?

– De första stegen har vi tagit på alla möjliga sätt, men Ryssland har fortsatt att eskalera krisen, säger Carl Bildt.

Oroligheterna i Ukraina: Ryskt gisslandrama

www.dn.se/ledare/huvudledare/ryskt-gisslandrama

14 april 2014

Ännu en gång hänger Ukrainas öde på en skör tråd. Oroligheterna i landets östra regioner eskalerade i samband med att regeringsstyrkor och demonstranter drabbade samman med proryska grupper i går. Liv från båda sidor skördades.

Ännu en gång hänger Ukrainas öde på en skör tråd. Oroligheterna i landets östra regioner eskalerade i samband med att regeringsstyrkor och demonstranter drabbade samman med proryska grupper i går. Liv från båda sidor skördades.

I en veckas tid såg regeringen i Kiev på när separatister barrikaderade regeringsbyggnader och polisstationer i flera städer nära den ryska gränsen. Upprepade hot möttes av döva öron. Likaså försök till förhandling. Utvecklingen har ställt de nya ukrainska ledarna inför en omöjlig gisslansituation.

Å ena sidan kan en regering som vill hävda kontroll inte låta väpnad milis rusa in och ockupera myndighetsbyggnader. Å andra sidan finns hot om ett militärt ingripande ifall rysktalande personer skadas. Klartecken att skicka in trupper i Ukraina har den ryska regeringen redan ordnat från sitt parlament, även om utrikesminister Sergej Lavrov bedyrar att inga sådana planer finns. I förra veckan presenterade dock Natochefen Anders Fogh Rasmussen satellitbilder som visar att stora styrkor står i beredskap utmed gränsen till Ukraina. Medvetna om hotet har politiker i östra Ukraina och i Kiev försökt gjuta olja på vågorna.

Läget förvärrades i samband med helgens ockupation av ett polishögkvarter utanför staden Slovjansk, 15 mil från den ryska gränsen. Grupperna som tidigare har krävt att få bryta sig loss från Ukraina och söka skydd under Putin har i huvudsak varit civilklädda och illa koordinerade. Den disciplinerade och tungt beväpnade styrkan som ryckte fram utanför Slovjansk var av en annan sort. Regeringen i Kiev säger sig ha bevis för att ryska myndigheter har ett finger med i spelet.

Mönstret påminner kusligt om scenariot på Krim. Den här gången svarade dock inrikesministern med en ”antiterroroperation”. Flera skadades och omkom när säkerhetsstyrkorna försökte återta kontrollen över polis­huset. Våldsamheter följde i andra städer, och sent på söndagseftermiddagen kom den tillförordnade ukrainske presidenten Oleksandr Turtjynov med beskedet att armén ska delta.

Oroligheterna ter sig alltmer som kallhamrad rysk söndringstaktik. Detaljerna i Putins plan är fortfarande höljda i dunkel. En annektering av östra Ukraina går inte att fullfölja på samma sätt som den på Krim.

Putins popularitetssiffror har nu nått nivåer som inte setts på flera år. Sluga militära manövrar samordnades med en omfattande kampanj i ryska medier. Enligt Kremls logik befriades ett broderfolk och Svarta havets kronjuvel återbördades till Ryssland. Strategin föll i god jord. Ryssland tog ett kliv framåt i drömmen om att återskapa sitt förlorade imperium. ”Gayropa” pressades tillbaka.

Men i spåren av denna succé märks tvivel. Stora volymer kapital har flytt landet och ekonomin har tvärnitat. I en rysk radiointervju som återges av nyhetsbyrån Reuters förklarar statsvetaren Stanislav Belkovskij: ”För två veckor sedan befann sig den ryska eliten i ett tillstånd av eufori. Det såg ut som att Ryssland hade vunnit en enorm geopolitisk seger och att vi borde vara stolta. Nu halkar eliten ned i en mild depression.”

Samma bild bekräftas av personer i landets maktsfär; baksmällan efter annekteringen av Krim börjar smärta. Inte minst med tanke på att alla bankkonton och lyxbostäder, därtill all sjukvård och utbildning, hotas av straffåtgärder från väst. Detta talar för att ekonomiska sanktioner är ett verkningsfullt medel. Utrikesminister Carl Bildt uttryckte i går skepsis mot ytterligare europeiska sanktioner, men sådana kan bli nödvändiga.

För Putin är det nödvändigt att stärka eller i varje fall bevara sitt inflytande i Ukraina för att befästa segern på Krim. Det ukrainska presidentvalet den 25 maj riskerar att grusa planerna. Den starkaste kandidaten till posten heter Petro Porosjenko och ses i Kreml som mer självständig än föregångaren ­Viktor Janukovytj.

Kontroll över Ukrainas öde är samtidigt ett sätt för Ryssland att försäkra sig om att Majdanrörelsen, som ropade efter ett rättvist styre och drev den Moskvavänlige Janukovytj på flykt, inte får stå som inspiration bland missnöjda ryssar.

På Putins kravlista inför de planerade samtalen mellan USA, EU, Ukraina och Ryssland står bland annat ett större regionalt självstyre för Ukrainas östra områden. Kanske kan det vara en framkomlig väg för landet. Men frågan kan inte avgöras mitt i ett gisslandrama. Ukrainarna måste utan några hot själva få välja.

The West Leaves Ukraine to Putin

http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052702304117904579499762012132306?KEYWORDS=Russia&mg=reno64-wsj&cb=logged0.15686231057792466

April 13, 2014 7:00 p.m. ET

As Russian special forces invade the country's east, Kiev's leaders feel betrayed by the EU and America.

'We're the chosen generation," says Arseniy Yatsenyuk, Ukraine's interim prime minister. He's referring to all those who made this winter's European revolution. For the first time since 1654, when Ukrainian Cossacks formed a fateful alliance with Moscow against Polish rulers, Ukrainians are heading back West.

Their timing is terrible. Two decades ago, when the Berlin Wall fell, the West embraced another generation of Eastern Europeans. Ukraine has gotten a different welcoming committee. An economically feeble European Union gorges on Russian energy and dirty money while lecturing Ukraine on Western values but refusing to defend it. Asking for Washington's help against Russian attack, Kiev finds a man "chosen" in the past two presidential elections to get America out of the world's trouble spots.

Vladimir Putin sees a West made soft by money, led by weak men and women, unwilling to make sacrifices to defend their so-called ideals. In the Ukrainian crisis, the image fits. Russia's president is many things, but most of all he is resolute. He took the EU and America's measure and annexed Crimea last month at minimal cost. Ignoring Western pleas for "de-escalation," Russia this weekend invaded eastern Ukraine. Just don't look for video of T-72 tanks rolling across the borders, not yet at least.

Russian intelligence and special forces on Saturday directed local crime bosses and thugs in coordinated attacks on police stations and other government buildings in towns across eastern Ukraine. These men were dressed and equipped like the elite Russian special forces ("little green men," as Ukrainians called them) who took Crimea. Ukrainian participants got the equivalent of $500 to storm and $40 to occupy buildings, according to journalists who spoke to them. Fighting broke out on Sunday in Slovyansk, a sleepy town in the working-class Donbas region that hadn't seen any "pro-Russia" protests. A Ukrainian security officer was killed.

Kiev is on a war footing. Radio commercials ask for donations to the defense budget by mobile-telephone texts. The government's decision to cede Crimea without firing a shot cost the defense minister his job and wasn't popular. Western praise for Ukrainians' "restraint" got them nothing. The fight for Ukraine's east will be different.

This invasion was stealthy enough to let Brussels and Washington not use the i-word in their toothless statements. The EU's high representative, Catherine Ashton, called herself "gravely concerned" and commended Ukraine's "measured response." There was no mention of sanctions or blame. The U.S. State Department on Saturday said that John Kerry warned his diplomatic counterpart, Russian Foreign Minister Sergei Lavrov, that "if Russia did not take steps to de-escalate in eastern Ukraine and move its troops back from Ukraine's border, there would be additional consequences."

By now, the Ukrainians ought to have seen enough to know that they're on their own. Moscow has reached the same conclusion. These perceptions of the West are shaping events.

A month ago, the EU sanctioned 21 marginal Russian officials and quickly tried to get back to business as usual. On Friday, the U.S. added to its sanctions list seven Russian citizens and one company, all in Crimea. What a relief for Moscow's elites, who were speculating in recent days about who might end up on the list. Slovyansk fell the next day.

Any revolution brings a hangover. Ukrainians expected problems: an economic downturn, some of the old politics-as-usual in Kiev, including fisticuffs last week in parliament, and trouble from Russia. Abandonment by the West is the unexpected blow. Hundreds of thousands of Ukrainians fought, and 100 died, for their chance to join the world's democracies.

As an institution, the EU always found excuses to deny Ukraine the prospect of membership in the bloc one day. But Bill Clinton and George W. Bush never recognized Russian domination over Ukraine. Billions were spent—Kiev was the third-largest recipient of U.S. aid in the 1990s—and American promises were made to protect Ukraine's sovereignty. In return, Ukraine took active part in NATO discussions and missions, sending thousands of troops to the Balkans and Iraq.

When Russia invaded Crimea and massed 40,000 or more troops in the east, Ukraine turned to an old friend, the United States, and asked for light arms, antitank weapons, intelligence help and nonlethal aid. The Obama administration agreed to deliver 300,000 meals-ready-to-eat. As this newspaper reported Friday, military transport planes were deemed too provocative for Russia, so the food was shipped by commercial trucks. The administration refused Kiev's requests for intelligence-sharing and other supplies, lethal or not.

Boris Tarasiuk, Ukraine's former foreign minister, barely disguises his anger. He says: "We've not seen the same reaction from the U.S." as during Russia's 2008 attack on Georgia. U.S. Navy warships were deployed off the Georgian Black Sea coast. Large Air Force transport planes flew into Tbilisi with emergency humanitarian supplies. But who really knew for sure what was on board the planes? That was the point. Russian troops on the road to the Georgian capital saw them above and soon after turned back. The Bush administration dropped the ball on follow-up sanctions but may have saved Georgia.

By contrast, the Obama administration seems to think that pre-emptive concessions will pacify Mr. Putin. So the president in March ruled out U.S. military intervention in Ukraine. Maybe, but why say so? Late last month at a news conference in Brussels, Mr. Obama also openly discouraged the idea of Georgia or Ukraine joining NATO.

The next diplomatic "off ramp" touted by the Obama administration will be the negotiations involving Russia, Ukraine, the EU and the U.S. scheduled for later this week. Petro Poroshenko, the leading Ukrainian presidential candidate, tells me that these "talks for the sake of talks" send "a very wrong signal" about the West's commitment to sanctions. It's a case of the blind faith in "diplomacy" undermining diplomacy. See the Obama record on Syria for the past three years.

The West looks scared of Russia, which encourages Mr. Putin's bullying. But on the Ukrainian side, the sense of abandonment brings unappreciated consequences. Ukraine's political elites have taken into account that Russia could reimpose its will—perhaps that anticorruption law demanded by the EU isn't so necessary after all?

While millions of Ukrainians have united against Russia, out in the east of the country many people are fence-sitters. The fight there, as in Crimea, won't be over any genuine desire to rejoin Russia. Before last month, polls in Crimea and eastern Ukraine put support for separatists in single digits. But the locals' historical memory teaches them to respect force and side with winners. Left to fend for itself by the West, Ukraine looks like a loser to them, notes Kiev academic Andreas Umland.

The U.S. Army won't save Slovyansk. But Ukraine expects and deserves America's support by every other means that Washington has refused so far. Betrayal is an ugly word and an uglier deed. Europe and the U.S. will pay dearly for it in Ukraine.

Matthew Kaminski

The Wall Street Journal