24 mars 2014
Det var det
Brysselbaserade ”Eurasiska Observatoriet för Demokrati och Val” (EODE) som
bestod Vladimir Putins riggade Krimval med ett antal observatörer från
högerextrema europeiska partier: denna institution bygger sin verksamhet på den
belgiske fascisten Jean-François Thiriarts teorier och leds av dennes mångårige
sekreterare Luc Michel.
Med samarbetet med observatoriet
slöts, kan man säga, en cirkel. För 22 år sedan, bara några månader efter
Sovjetunionens kollaps, anlände den åldrige Thiriart själv till Ryssland och
inledde samtal med en grupp besvikna och vilsna kommunister, däribland Gennadij
Ziuganov. Han möttes av ett enormt gensvar. Det var som om han kom med läkedom
i ett ögonblick då fantomsmärtan efter ideologisammanbrottet och
imperieförlusten på sina håll kändes närmast outhärdlig.
Thiriart deklarerade att
Ryssland måste bilda ett ”eurasiskt” bålverk mot den angloamerikanska
imperialismen. I en återuppväckt postsovjetisk nation ville han se den
rättmätiga arvtagaren till ett ursprungligen ”progressivt” naziarv som
förfuskats. Hitler hade svikit Stalin genom att gå i krig med Sovjetunionen i
stället för att hålla fast vid 1939 års Molotov-Ribbentroppakt.
En ung man, Aleksandr
Dugin, tog särskilt starka intryck av Thiriarts budskap och började snabbt
skissera en doktrin med stöd inte minst hos en rysk ”eurasisk” emigrantkrets i
1920-talets Berlin som tyckt sig finna en utvecklingsbar nationalistisk kärna i
bolsjevismen. Han såg nu också till att bilda ett nytt parti i denna extrema
höger-vänsteranda: de så kallade nationalbolsjevikerna (som han dock efter en
schism senare lämnade).
I sin tidskrift ”Element”
kokade Dugin under 90-talet ihop en märklig brygd av tankar inte bara från
exilcirkeln utan också från Hitlers geopolitiske läromästare Karl Haushofer, de
tidiga tyska så kallade konservativa revolutionärerna, den italienske fascisten
Julius Evola, den franske ockultisten René Guénon och den nya Parishögerns
talesmän med ursprung i 68-rörelsen.
Ledande hos Dugin – under
Putin senare befordrad till professor vid Moskvauniversitetet och emellanåt
anlitad som föreläsare av den ryska generalstaben – blev föreställningen om den
globala konflikten mellan två ”ordnar”, den eurasiska och den atlantiska. Han
talade om en ”kontinenternas metafysik” bakom världsskeendet, om en aggressiv
maritim civilisation i obönhörlig motsättning till en eurasisk fastlandskultur.
Det skulle bli det återupprättade Rysslands imperiala uppgift att anföra
fastlandet och betvinga den ondskefulle USA-fienden.
På ett tidigt stadium
etablerade Dugin samarbete västerut. Snart förfogade han över ett nätverk där
hela den europeiska ultrahögern ingår – den som nu kallades in för att göra
tjänst på Krim. På senare år har han genom resor knutit intima band med Jobbik
i Ungern, Gyllene gryning i Grekland och svenska ”identitära” nynazister kring
förlaget Arktos som han föreläste hos 2012. I dessa yttersta dagar vädrar han
morgonluft. Han förordar ett militärt ingripande i ett upproriskt Ukraina
(”blod för blod”) som ett av flera steg i en pågående europeisk nyordning. Hans
imperiedröm uttrycks så, med hans egna ord: ”Antingen är Ryssland stort – eller
också finns inte Ryssland.”
Putins idé om en
”eurasisk” union som motvikt till EU och USA är tydligt influerad av duginska
lärdomar. När han i sitt Krimtal i förra veckan fördömde ”femtekolonnarna” (de
50 000 som i en Moskvademonstration manifesterade sin solidaritet med Ukraina)
tycktes han närmast citera Dugin – som länge sökt stämpla oppositionella som
landsförrädare. Putin har förklarat krig mot ukrainsk ”fascism och
antisemitism” men ingen ska låta sig luras av detta. Den nya stormaktsroll han
vill ge åt Ryssland har hämtat inspiration från den västeuropeiska nyfascismen.
Och visst samarbete pågår, som synes.
Magnus Ljunggren
Professor emeritus i rysk litteratur
Göteborgs universitet
Professor emeritus i rysk litteratur
Göteborgs universitet
