11 april 2014
Det är lätt att glömma.
Den rysk-ukrainska gränsen
är en av många i världen som löper genom ett språkligt övergångsområde. Det är
inte bara det att det bor många ryssar på den ukrainska sidan och ett par
hundra tusen ukrainare på den ryska. I den här delen av Ryssland talas en
dialekt som har vissa fonetiska inslag gemensamma med ukrainskan. Ungefär som
vi skåningar har diftonger och tungrots‑r gemensamt med danskarna.
När sociologer i mitten av
1990-talet frågade invånare i miljonstaden Donetsk om deras nationella
identitet svarade två av fem att de var Sovjetmedborgare. De var varken ryssar
eller ukrainare. För drygt tio år sen var det en av fem. Under de senaste åren
hade var tionde invånare längst i öster gärna hamnat på den ryska sidan
gränsen. Men de flesta har oavsett modersmål blivit ukrainare.
Till det bidrog inte så
lite att de som bodde på den ukrainska sidan slapp skicka sina söner till
kriget i Tjetjenien. Fast bortsett från det var de inte så mycket för
gränsformaliteter. Som en överstelöjtnant vid de ukrainska gränstrupperna sa
mig: ” Det finns inget berättigande i att man hindrar människor att passera en
gräns annat än om de är brottslingar.”
Naturligtvis är det inte
av omtanke om de här människorna som 40 000 ryska soldater, pansarfordon
och stridsflyg väntar bakom knuten. I själva verket har ryska trupper
under de senaste veckorna höjt beredskapen och tränat vid ryska baser i
Armenien, Sydossetien, Abchazien, Tadzjikistan, ja till och med den förment
fredsbevarande styrkan i Transnistrien.
I alla forna
Sovjetrepubliker, inte bara i Ukraina, uppfattas det här som ett hot. När FN:s
generalförsamling den 27 mars tog ställning till en resolution om annekteringen
av Krim röstade de baltiska staterna liksom Georgien, Azerbajdzjan och Moldova
emot Ryssland. Med tanke på att flera av de centralasiatiska staterna är i
försvarsförbund med Ryssland måste deras nedlagda röster uppfattas som en tyst
protest mot Ryssland. Så sent som i torsdags uttalade sig Kazakstans
utrikesministerium ilsket efter att talmannen i den närliggande ryska
delrepubliken Chakassien sagt att östra Kazakstan bör tillhöra Ryssland.
Kirgizistan har nu än en gång börjat förhala anslutningen till den planerade
ryskledda tullunionen.
Bara Belarus och Armenien
röstade för Ryssland men då ska man komma ihåg att Armenien inte har råd att
riskera att förlora Ryssland som militär beskyddare. Någon fred har fortfarande
inte slutits med grannen Azerbajdzjan efter det krig om Nagorno-Karabach som
utkämpades för 20 år sen och azerierna har en mäktig beskyddare i Turkiet. När
jag var i Armenien för ett par veckor sen fick jag klara belägg för att
armenierna är lika oroade för egen del som ukrainarna. Nu som förr sa man mig
där att ”finlandisering” är en ledstjärna för armenisk utrikespolitik, att som
Finland under kalla kriget få sköta sig själva i utbyte mot lyhördhet för
Ryssland i säkerhetsfrågor. Och den vitryske presidenten Lukasjenka vågade före
omröstningen i FN trots allt säga att Ukraina bör förbli odelat.
Hur sannolikt är det då
att ryska väpnade förband kommer att försöka återta Tsarrysslands gamla
kolonier (som Lenin vid den tid då nationalstatsidén var förhärskande i Europa
förvandlade till en pseudofederation mellan nationalstater)? Låt oss igen gå
några år bakåt i tiden.
Efter Sovjets upplösning
drog sig Ryssland tillbaka från Centralasien som ansågs vara en ekonomisk
belastning. De etniska ryssarna uppfattade signalen från Moskva och började
emigrera till Ryssland. I Kazakstan minskade deras andel från 38 till 28
procent, i Kirgizistan från 22 till 13 procent.
Däremot bad Ryssland
praktiskt taget på sina bara knän att just Ukraina skulle ingå i ett nära
ekonomiskt samarbete. Det finns både emotionella och ekonomiska skäl bakom
Rysslands intresse för Ukraina. Många ryssar har haft svårt att se Ukraina som
ett annat land, i synnerhet som många – en del redan i barndomen – tillbringat somrar
i de semesteranläggningar som byggdes på Krimtatarernas boplatser sedan Stalin
deporterat dem under andra världskriget. Ändå har andelen ryssar i hela Ukraina
minskat från 22 till 17 procent, bland annat därför att arbetsmarknaden i
Ryssland har utvecklats bättre.
Med Putin som president
återkom emellertid Ryssland som ekonomisk aktör i Centralasien under
2000-talet. I en artikel i den ryska tidningen Nezavisimaja Gazeta 2003 gav
ordföranden för det ryska elektricitetsmonopolet, Anatolij Tjubajs, ett namn åt
den nya ryska politiken som han kallade liberal imperialism. Sedan dess
har Ryssland blivit operatör och ofta ägare av en rad infrastrukturprojekt och
strategiska utvinningar i forna Sovjetrepubliker. Ofta har överlåtelserna varit
ett sätt att betala flera års ackumulerade skulder för rysk gas och olja. I
Belarus äger Ryssland huvudgasledningen, i Armenien gasledningar, elproduktion
och kemisk industri och dessutom drivs de armeniska järnvägarna av Rysslands
SJ. En av Georgiens största exportvaror, mineralvattnet Borjomi, produceras av
ett ryskägt företag. Häromveckan la det ryska energimonopolet ett bud på
Kirgizistans civila flygplatser. Bland dem ingår den främsta internationella
flygplatsen Manas som förlorat en stor inkomstkälla när USA av politiska skäl
inte längre tilläts använda den för försörjning av Isaf-styrkorna i
Afghanistan.
I bakgrunden har
emellertid också de ryska militärbaser, som funnits kvar sedan Sovjettiden,
fått en roll som politiskt påtryckningsmedel under Putin. Under 1990-talet
anförde Ryssland bostadsbrist som ett skäl att låta officerarna stanna kvar och
därmed behålla baserna i utlandet. Därför betalade bland andra Tyskland
byggandet av officersbostäder i Ryssland så att baserna i Baltikum kunde
utrymmas. Vid ett toppmöte i Istanbul 1999 förband sig Ryssland att
utrymma sin bas i Moldavien senast 2002 men den finns fortfarande kvar. Vid
samma tillfälle lovade man att krympa baserna i Georgien och att komma överens
med georgierna om en tidpunkt när de skulle stängas. I stället ledde diskussionerna
med georgierna till en kris 2006 då Georgien utsattes för en omfattande
ekonomisk blockad. Visserligen stängdes de flesta ryska baser där följande år
men i gengäld upprättade Ryssland nya i Abchazien och Sydossetien efter att
dessa 2008 utropat sig som självständiga från Georgien.
Redan den gången bedömdes
den ryska politiken vara att invänta och agera när en tidigare Sovjetrepublik
var tillfälligt försvagad eller begått ett felsteg – som Georgien gjorde genom
att ge sig in i ett krig om Sydossetien. Samma tillvägagångssätt tillämpades
när Ryssland nyligen annekterade Krim efter att den korrupte presidenten
Janukovitj flytt undan protesterna i Ukraina.
När Ryssland nu spänner
sina militära muskler talar mycket för att man än en gång vill skapa nervositet
och instabilitet i sitt närområde och därmed blockera politiska processer som
Moskva inte är en del av. I Ukraina skulle Ryssland för dagen antagligen nöja
sig med att landet ombildas till en förbundsstat. Ryssland skulle då i lugn och
ro kunna avvakta en lämplig tidpunkt för att iscensätta en vädjan från ett
självstyrande Donetsk eller Luhansk om anslutning till Ryssland. All form av
autonomi har i det forna Sovjet förr eller senare utmynnat i separatism – det
är därför som Putin infört en lag där han själv utser kandidater till de ryska
guvernörsvalen.
Säkert föredrar Putin det
här alternativet framför att låta de 40 000 soldater som finns i beredskap
välla in över Ukrainas gränser. Att ta Krim var som att stjäla godis från barn
eftersom Ryssland redan hade en militärbas på plats – man behövde bara i smyg
komplettera med några hundra specialtränade soldater utan nationsbeteckning. En
reguljär militär invasion kan däremot gå fel och kommer hur som helst att kosta
människoliv vilket vållar oro också på hemmafronten. Men just när det gäller
östra Ukraina är det här ett scenario som inte kan uteslutas – även om det inte
inträffar i år. Den planerade utbyggnaden av Rysslands militära kapacitet under
de närmsta åren förutsätter leveranser av bland annat tusentals motorer till
stridsflygplan, militära helikoptrar och fartyg från fabriker i Charkiv,
Dnipropetrovsk, Zaporizjzja och andra ukrainska städer. Ryssland är kapabelt
att ta hem produktionen men det skulle innebära flera års försening.
Så även om utrikesminister
Lavrov vid mötet med sina kollegor från USA, EU och Ukraina på torsdag lovar
att avstå från omedelbar invasion – och håller löftet – vore det fel att tro
att krisen är löst. Så enkelt ändrar Putin inte en politik som varit hans
ledstjärna ända sedan tillträdet som premiärminister 1999. I synnerhet inte som
repressionen mot självständigt – inte nödvändigtvis oppositionellt – tänkande
förstärkts hemma i Ryssland medan världens ögon har varit fästa på Ukraina.
Torgny Hinnemo
