Publicerad 08.04.2015 -
12:39. Uppdaterad 08.04.2015 - 12:46
Ifjol gav journalisten
Kalle Kniivilä ut reportageboken Putins folk – Rysslands tysta majoritet
där han förklarar president Vladimir Putins stora popularitet i Ryssland med
att Putin lyckats skapa ordning och stabilitet i landet efter 1990-talets kaos,
sönderfall och nationella förnedring.
Med hjälp av oljepengar
har Vladimir Putin bl.a. förmått ge ryssarna i gemen en dräglig
levnadsstandard, och tack var flera år av positiv ekonomisk utveckling har
Putin förmått ”stärka statsmakten, sätta de förmögna oligarkerna på plats,
likrikta massmedierna – och (…) skapa ett hierarkiskt system som gjort honom själv
till en oersättlig, enväldig landsfader.”
I vår är Kalle Kniivilä
aktuell med Krim tillhör oss – imperiets återkomst, också den i formen
av en reportagebok där Kniivilä reser runt på Krim i september 2014 för att
intervjua både anhängare och motståndare till den ryska annekteringen av
halvön.
I slutet av februari 2014
inleddes en militärt ledd process och provokation som efter en snabbinsatt
folkomröstning den 16 mars kom att leda till att Republiken Krim och staden
Sevastopol blev upptaget i Ryska federationen som två separata enheter.
Officiellt hette det att 97 % av väljarna röstat för en anslutning till
Ryssland.
Enligt Kniivilä ledde
annekteringen av Krim till en aldrig tidigare skådad våg av patriotisk hysteri
i Ryssland – redan innan visade opinionsundersökningar att Vladimir Putins
politik hade ett starkt stöd bland folket, men nu rusade stödet upp till långt
över 80 %, dvs. lika högt som under Putins förra framgångsrika militärinsats i
Georgien år 2008.
I en handvändning hade det
ryska imperiets legendariska flottbas i Sevastopol blivit en symbol för
Rysslands återställda stormaktsstatus – hamnstaden Sevastopol är sedan
1700-talet bas för den ryska Svartahavsflottan.
För Ryssland är Krim
givetvis av stor strategisk betydelse, men också historiskt och emotionellt
förknippas Krim med en storslagen rysk legendberättelse om hur furst Vladimir
lät döpa sig på Krim i slutet av 980-talet och därefter döpte hela riket till
Rus.
I sitt årliga tal till
parlamentet i december konstaterade Vladimir Putin:
”Det var precis på den här
andliga grunden våra förfäder första gången och för alltid uppfattade sig som
ett enat folk. Och detta ger oss all rätt att säga att Krim, det forna Korsun,
Chersonesos, Sevastopol, för Ryssland har en enorm civilisatorisk och sakral
betydelse. På samma sätt som Tempelberget i Jerusalem för dem som bekänner sig
till islam eller judendomen. Och det är exakt så vi kommer att förhålla oss
till detta från nu och för alltid.”
En egen världsbild
Enligt Kalle Kniivilä
utgår Vladimir Putin och de ryska beslutsfattarna från en helt annan världsbild
än västliga bedömare, och därmed har man också en egen uppfattning om
Rysslands intressen:
”Det viktigaste är till
slut inte en bra ekonomisk utveckling, goda grannrelationer och välfärd, utan
Rysslands status som stormakt. Det handlar om ett nollsummespel där Ryssland
måste försvara sin intressesfär, kosta vad det kosta vill.”
Det finns också bedömare
som fört fram en mer cynisk förklaring till Putins agerande i Krimfrågan – nämligen
en tom kassakista.
Om man vill vinna över
folket på sin sida kan ett litet, segerrikt krig vara på sin plats - i
synnerhet som en allt större del av statsbudgeten går till militära utgifter,
de ekonomiska kurvorna pekar neråt och reallönerna förväntas sjunka markant
under de närmaste åren.
Ryska beslutsfattare med
Putin i spetsen har gått in för att betona vikten av stabilitet och säkerhet –
pga. av sjunkande priser på olja och naturgas och västvärldens ekonomiska
sanktioner kan man inte nödvändigtvis lova ekonomisk stabilitet, men man kan
låta förstå att Rysslands säkerhet är i fara och att Ryssland är omringat av
fiender som hotar landet både militärt och ideellt.
Drömmen om ordning och
reda
Under sin vistelse på Krim
kunde Kniivilä konstatera att både de som stödde den ryska annekteringen av
Krim, och de som motsatte sig den, bar på en längtan efter ordning och reda i
stället för det kaos och den omfattande korruption som genomsyrat det
ryskukrainska samhället och politikerskiktet med ett antal oligarker i spetsen.
Enligt Kniivilä hade
vardera gruppen kommit fram till olika svar på sin längtan:
”De som ville att Krim
skulle stanna kvar i Ukraina pratade gärna om demokrati och mänskliga
rättigheter. En fungerande rättstat av västlig modell och ett närmande till
Europa var deras väg framåt. (---) De som ville höra till Ryssland talade gärna
om det ryska språket, som enligt dem förtrycks i Ukraina. De flesta hoppades
att den ryska annekteringen skulle leda till höjda löner och bättre levnadsstandard.
Men minst lika många talar om gamla goda tider.”
I 23 år var Krim varit en
del av det självständiga Ukraina – och många ryskspråkiga Krimbor hälsar med
glädje en återförening med Ryssland, eller drömmarnas Sovjetunionen: ”Inte det
riktiga, fattiga Sovjetunionen, med censur, tvångsvårdade oliktänkande på
mentalsjukhus och långa köer i de tomma matvaruaffärerna, utan det goda Sovjet,
en gyllene tidsålder som fanns i somriga barndomsminnen och klassiska
sovjetiska filmer som aldrig slutat visas i rysk tv” skriver Kalle Kniivilä.
Pratet om hotet mot det
ryska språket och den ryska kulturen i Ukraina och på Krim avfärdar Kniivilä
som propaganda – samtidigt som han beklagar att det ukrainska parlamentet strax
efter februarirevolutionen 2014 ville upphäva lagen om regionala språk som gav
ryska språket en officiell status i ett antal regioner med stor rysk
befolkning. Lagen fortsatte att gälla eftersom tf. presidenten Oleksandr
Turtjynov vägrade skriva under beslutet, men skadan var redan skedd.
I dag har många
motståndare till annekteringen lämnat Krim och bosatt sig i Kiev för att öppet
kunna ifrågasätta Rysslands agerande och arbeta för en demokratisk utveckling i
Ukraina. För dem är det ryska styret på Krim ett obehagligt eko från det
förflutna, en fortsättning på det ryska förtrycket. De motståndare som stannat
kvar på Krim har tystnat, eller tystats ner.
Annekteringen har också
lett till ett antal praktiska och konkreta besvärligheter och
irritationsmoment: endast ryska flygbolag (och bara från Ryssland) kan flyga
till Krim, utländska passagerarfartyg får inte lägga till på Krim, de ukrainska
bankerna har stängt och eftersom man inte kan ta ut pengar på kontot betalas
lönen ut i kontanter, det har varit problem med införsel av livsmedel och varor
från Ukraina, ryska bilplåtar ställer till med problem vid gränsen osv.
Krimtatarerna i trångmål
Under sitt besök på Krim
träffar Kalle Kniivilä också representanter för Krimtatarerna, som har rötter
på halvön sedan 1400-talet.
I oktober 1921 skapades
den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en del av Ryska
socialistiska federativa sovjetrepubliken. Konstitutionen gjorde både ryska och
krimtatariska till officiella språk. Vid den här tiden utgjorde Krimtatarerna
25 procent av befolkningen.
Under 1929 genomdrevs en
russifieringspolitik på Krim och ställningen för krimtatarernas språk
försämrades. Under 1930-talet förekom avrättningar och deportationer av
krimtatarer och många drevs i exil till Sibirien och Centralasien.
Under andra världskriget
erövrade nazityskarna hela det sovjetiska Krim, och när de sovjetiska trupperna
återerövrade Krim 1944 anklagade Josef Stalin det krimtatariska folket för
kollaborationism och landsförräderi. Än en gång förvisades krimtatarerna till
Centralasien – på två dagar skickades 180 000 krimtatarer iväg till en oviss
framtid.
Under hela sovjettiden var
frågan om förvisningen av krimtatarerna tabubelagd – anklagelserna avskrevs
förvisso år 1967, men först under perestrojkan i slutet av 1980-talet blev det
möjligt för krimtatarer att lagligt bosätta sig på Krim.
I samband med
Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet satte en stor flyttrörelse
igång, och idag bor ca 250 000 krimtatarer på Krim, och de utgör ca 12 % av
befolkningen på halvön.
Under ukrainskt styre har
relationen mellan krimtatarerna och den övriga befolkningen på Krim
normaliserats till en viss grad, och enligt Kalle Kniivilä förknippar de flesta
krimtatarer den ukrainska tiden med försoning och relativt välstånd, medan
Sovjettiden av förekommen anledning väcker minnen av förvisningar och förtryck.
Krimtatarerna har också
varit de mest högljudda motståndarna till en annektering, och de flesta av dem
bojkottade folkomröstningen den 16 mars.
Enligt officiell ukrainsk
statistik lämnade knappt 20 000 människor Krim under det första halvåret efter
annekteringen – majoriteten av dem var krimtatarer.
Att välja väg och sätta
fart
På besök i Jalta
intervjuar Kalle Kniivilä Igor, en prorysk byggarbetare, som liknar politik med
en vandring i bergen:
”Vi har två människor som
har olika intressen, och de har gått vilse i bergen. Så säger den ena att vi
ska gå mot väst, och den andra säger nej, vi ska gå mot öst. Ni har ingen
karta, ni vet inte vilket håll som är bäst. Vart ska ni ta vägen då, om ni inte
kommer överens? Ingenstans. Ni sitter kvar där ni är tills ni fryser ihjäl
eller dör av svält. Man måste välja väg. Det måste finnas ett parti eller en
människa som har starkare vilja och förstånd som leder er någonstans. Ingen vet
vilken väg som är rätt eller fel, det ser man först om hundra år. Men
någonstans måste man gå. Man måste välja väg och sätta fart.”
Kalle Kniivilä är
journalist på Sydsvenska Dagbladet och han har en egen blogg på
adressen: www.kniivila.net
