måndag 16 januari 2012

Svensk arbetsmarknad: Anställd - men bara ibland


söndag 15 januari 2012 kl 12:00

Kaliber (söndag 15 januari kl 12:00) (30 min)
Kaliber 20120115 (MP3) (29 min)

De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vik, frilansjobb med f-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar - det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare - till de osäkert anställda, de som gör jobbet utan att få tryggheten. I tre program berättar Kaliber om villkoren för de som inte har ett fast jobb, om hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas - inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb. Första programmet handlar det om de visstidsanställda - en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi möter tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop.

Kaliber kan berätta om de visstidsanställda, en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi har träffat tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop.

I tre program ska vi berätta om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi kommer att visa hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb.

Del 1 - Om de visstidsanställda och priset de får betala

De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten.

Soile Savelius går ingenstans utan sin mobiltelefon, inte ens på toaletten. Hon säger att den är hennes bästa vän, samtidigt som hon hatar den. I dag har telefonen varit väldigt tyst, säger hon.

– Telefonen ligger på toalettsitsen när jag duschar. Jag har den på högsta volym på natten så att jag vaknar av den i fall något kommer på morgonen. Då vaknar jag.

Hon är timvikarie i Västerås kommun, arbetar med det som heter dygnet runt-patrullen och med vuxna människor med hjärnskador. Hon är vår tids daglönare.

Varje gång ett arbetspass blir ledigt får Soile ett sms, som hon måste svara snabbt på för att få arbetspasset, för hon är inte den enda som får samma sms, utan en av flera personer som vill ha passet lika gärna som hon själv. Det är en tävling, den som snabbast hinner svara på sms:et, vinner.

– Ja, ibland har jag varit jättesnabb, tycker jag. Suttit med telefonen i handen och så knappar jag in “ja” och sedan ser jag efter vad det är för ett jobb. Så får jag inget svar tillbaka att jag blivit bokad. Då har någon varit snabbare än mig, garanterat.

Vi ska strax komma tillbaka till Soile Savelius, men var började egentligen historien om det trygga Sverige, där våra gemensamma försäkringar skulle fånga oss om vi föll?

Den svenska välfärden

Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden.

Under många decennier i 1900-talets mitt skapade tillväxt, arbetsfred och lagstiftning en trygg och rimligt stor kaka åt stora delar av befolkningen. Industrisamhället byggdes med tiden upp kring den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare. På 1970-talet kom förkortningar som LAS och MBL, lagar som stärkte de anställdas rättigheter.

Men så förändrades samhället och därmed de anställdas situation.

Med den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Inte bara ökade arbetslösheten till tidigare knappt sedda nivåer. Dessutom var det allt fler som inte fick fasta jobb. De som fick nöja sig med tillfälliga anställningar ökade, från en av tio till mer än var sjunde.

En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer.

– Det verkar vara så att under lågkonjunktur ökar det varje gång och när det är högkonjunktur så sjunker det lite tillbaka, men aldrig tillbaka till samma nivå som det har varit tidigare, säger Irene Wennemo.

Irene Wennemo är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, som bland annat ser över hur trygghetssystemen fungerar vid sjukdomar och arbetslöshet.

– Så det verkar vara en successiv uppgång, men det går lite stegvis. Det är klart att det kan vara så att vi är på väg och kommer att ha fler tillfälliga anställningar, att det är maktförskjutningar på arbetsmarknaden och så vidare som har lett fram till det här.

De som drabbas hårdast är de yngre. Där är de osäkra anställningarna flest, under de senaste åren har en femtedel av de anställda mellan 25 och 34 år varit visstidsanställda. Då är inte ens de som mer eller mindre frivilligt jobbar via en egen firma medräknade.

Irene Wennemo är en nyckelperson för att lösa ett problem som växt men som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Hon har sin bakgrund i LO, men har fått uppdraget i socialförsäkringsutredningen av den borgerliga regeringen.

– Det är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, men man kan se att för medelålders så är det ingen skillnad från tidigare, de byter jobb lika ofta som förr och det är ingen dramatisk förändring. Utan den stora förändringen är under etableringsfasen i arbetslivet. Förr var den ganska kort, man slutade skolan och sedan gick det rätt snabbt tills man hade sitt första fasta jobb. Nu har vi en mycket mer utdragen process, det kan ta fem, tio år då man håller på att etablera sig i arbetslivet. Och det handlar inte bara om unga utan i minst lika hög grad om de som flyttar till Sverige från andra länder, som också har den här utdragna etableringsprocessen. Under den perioden så kombinerar man ofta tillfällig anställning med arbetslöshetsperioder, med studier under perioder, eller att man jobbar utomlands under någon period.

"Jag måste sitta här med telefonen och vänta"

Vi sitter i Soile Savelius vardagsrum i den lilla tvåan strax utanför Västerås centrum. TV4:s nyhetsmorgon står på i bakgrunden och på soffbordet brinner en kandelaber.

Soile Savelius är 48 år. Hon har haft fasta jobb förr. Men när hon för några år sedan vågade ta språnget och säga upp sig för att studera till kriminalvårdare, hittade hon aldrig tillbaka. När hon insåg att utbildningen inte var något för henne stod hon plötsligt utan jobb, nu fanns det inga fasta jobb att få, hon blev timvikarie. Det var ett och ett halvt år sedan.

– När man har fast jobb, då kan man vara lugn som person, man får sin lön varje månad, man har sitt schema klart och jag kan planera efter schemat vad jag ska göra på min lediga tid. Som det är nu, jag kan inte planera ett skit rent ut sagt.

När vi träffar Soile Savelius strax före jul har hon inte en ledig och avslappnande jul att se fram emot, nu gäller det att ta chansen att jobba så mycket som möjligt när andra är lediga för att få ihop pengar.

– Jag jobbar varje helg t ex i december. Jag har barn i Umeå , jag har mina syskon här och syskonbarn, jag kan inte fira jul med dem. Jag har mina vänner i Stockholm, jag kan inte åka till de på helgerna när de är lediga. Jag måste sitta här med telefonen i handen och vänta.

Inga pengar vid sjukskrivning

De visstidsanställda har inte bara en osäker framtid på jobbet utan missgynnas också av stela trygghetssystem.

Den fasta anställningen är fortfarande nyckeln till full trygghet, den visstidsanställde betalar lika mycket skatt och sociala avgifter men riskerar att gå lottlös när tryggheten som bäst behövs. En arbetad vecka eller en intjänad krona för den fast anställde är mer värd än för den visstidsanställde.

– För de som har fast jobb fungerar regelverken bra, men just för de här som inte har det är det lite för mycket lotteri över om man har ett försäkringsskydd eller inte, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är väldigt lätt, faktiskt, att göra lite fel som gör att man tappar det försäkringsskydd som är väldigt viktigt om något dramatiskt händer. Det är klart att så länge man är frisk och har lätt att få jobb så är inte det något stort problem. Men när man blir allvarligt sjuk eller får barn, eller blir långvarigt arbetslös, då kan små missgrepp eller otur få väldigt dramatiska effekter.

Det här har Shideh Nikzad märkt in på bara skinnet.

– Efter tre månader fick jag ett brev från Försäkringskassan om att jag inte får fortsätta få sjukpenning eftersom jag inte är fastanställd. Det spelade ingen roll att min läkare skrev brev till dem en eller två gånger. Vi har överklagat men vi fick ingen sjukpenning.

Om en fast anställd bryter foten är det självklart att man får vara hemma och bli frisk.

Sjukförsäkring är en grundläggande rättighet. Men om man som Shideh Nikzad är timvikarie och skadar foten på jobbet, då riskerar man att bli ruinerad och tvingas att ta lån för att bli frisk igen.

Shideh Nikzad lever fortfarande med sviterna av vad som hände i hemtjänsten i Karlstad, där hon arbetat nästan åtta år som timvikarie, när olyckan var framme.

– Som timvikarie måste man ställa upp för att få de här timmarna och det gjorde jag i många år.

Hon tog alla pass hon kunde för att som ensamstående mamma försörja sina barn, ofta jobbade hon mer än sina fast heltidsanställda kolleger.

– Då trivdes jag med jobbet, med att jobba med människor, med mina kolleger, med chefen också, det hade gått jättebra. Alla var nöjda. Allt var bra, tills jag skadade foten.
Hon vred till foten på väg mellan två vårdtagare. Då märktes skillnaden mellan vikarien och den fastanställde.

– Då var det en jättejobbig tid för mig och då försökte jag låna pengar och skulden som jag har den är enorm. Och den måste jag betala tillbaka. Det är fel att man blir behandlad på det viset!

Får man fråga hur mycket du har lånat?

– Jag har lånat nästan 30 000 kronor. Då har jag krediter kvar.

Shideh Nikzad opererades och sjukskrevs i sju månader, det gav ärr både på foten och i hennes ekonomi.

Efter fyra månader drogs hennes sjukpenning in.

Andra regler vid fast anställning

Det har varit en ständig debatt om Försäkringskassans regler de senaste åren, men det speciella med fall som Shideh Nikzads är att anställningsformen visar sig spela en så avgörande roll.

Trots att Shideh Nikzad gick med foten i en särskild stödjande stövel och ständigt behövde värktabletter, ansåg Försäkringskassan att hon skulle söka nya jobb, kontorsjobb hon kunde klara även med en dålig fot.

– Hon sa till mig att söka kontorsjobb. Då sa jag “de här tipsen som du ger mig, om det var en nära eller kära till dig, skulle du då ge samma tips?” “Vi pratar inte om mina nära och kära”, sa hon “Vi pratar om dig och du ska söka det här jobbet”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag grät den här dagen och jag kände på mig att alla dörrar stängs framför mina ögon.

De här krockarna mellan en förändrad arbetsmarknad och de stela trygghetssystemen gäller inte bara sjukförsäkringen. Kaliber har pratat med forskare, fackliga representanter, ekonomer, anställda och arbetsgivare. Vi har tagit fram statistik, läst rapporter från intresseorganisationer och forskare, och fram träder en bild: På punkt efter punkt missgynnas den visstidsanställde.

Det gäller exempelvis sjukförsäkringar, turordningsregler, A-kassa och dessutom sådant som styrs av kollektivavtal som omställningsförsäkringar, avtalspensioner och föräldralön.

Vi ska titta närmare på flera av de här exemplen, men först tillbaka till Shideh Nikzad i Karlstad.

Hade hon varit fast anställd när hon skadade sin fot hade hon fått sjukpenning nästan dubbelt så lång tid, sex månader, innan sjukpenningen drogs in. Då hade hon klarat sjukskrivningstiden utan lån och kunnat rädda familjens ekonomi. Det märks att minnet fortfarande plågar henne.

– Ärligt talat, jag mådde inte alls bra, jag mår fortfarande inte bra. Psykiskt mår man dåligt, jag kunde inte försörja mina barn, jag kunde inte vara den mamma de ville ha, man vill göra så mycket för sina barn. Min son skulle ta studenten precis 2009 och jag kunde inte göra som alla mammor kanske önskar sig för sina barn. Då mådde jag jättedåligt. Då kände jag mig besviken. Då kände jag mig lite arg.

Just sjukförsäkringen är erkänt problematisk för dem som inte har en fast anställning.
I Västerås har Soile Savelius börjat fundera på den här saken.

– Jag har tänkt tanken - hur sjutton blir det om jag blir långtidssjukskriven?

Vet du vad du har för skydd där?

– Nej, jag har inte en aning. Inte en susning, säger Soile Savelius.

Statliga system gynnar fast anställda

När det gäller statliga regelverk så är förutsägbarheten en viktig faktor, det ska gå att veta vad som gäller. Men Per Åkesson, som är stabsdirektör på Försäkringskassan tycker inte att det är överraskande att SoileSavelius inte vet hur hennes försäkringsskydd ser ut.

– Jag är inte förvånad, det är väldigt svårt. Och formellt kan du inte veta förrän den dagen du blir sjuk, det är först då det blir fastställt. Du kan inte få ett ordentligt, säkert, förhandsbesked heller.

Per Åkesson tycker själv att dagens socialförsäkringssystem är förlegat.

– Jag tycker att det är rimligt att säga att det regelverk vi har i dag, som ju är väldigt gammalt, det är nog lite för en svunnen tid. Det tar nog inte riktigt hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar i dag.

I sjukförsäkringen finns det flera exempel på att visstidsanställda riskerar att bli utan ersättning, trots att de betalat lika mycket till systemen som de fastanställda. Ett litet misstag kan räcka.

Om du till exempel bestämmer dig för att studera i en lucka mellan två anställningar, utan att ta studielån, förlorar du rätten till sjukpenning om du blir sjuk under studierna. Du blir nollklassad, oavsett hur länge du har arbetat och tjänat pengar som är sjukpenningsgrundande.

Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, igen.

– Då är det kört. Då har man noll i ersättning under sin sjukdomsperiod. Och det är också sådant som, det händer verkligen. Så det är inte något extremt ovanligt utan det förekommer definitivt.

På samma sätt som de visstidsanställda kan bli utan sjukpenning kan de också bli utan arbetslöshetsförsäkring, trots att de betalat in A-kasseavgiften månad efter månad. Om du inte har fått ihop tillräckligt många timmar året innan, alltså inte uppfyllt det så kallade arbetsvillkoret, då står du utan A-kassa dagen du blir arbetslös.

– Om man är med och betalar och finansierar en försäkring så är det också viktigt att man är försäkrad. I dag har vi konstiga glapp i systemen i det här avseendet. Som i arbetslöshetsförsäkringen, man är med i en A-kassa och betalar ganska dyrt och så visar det sig när man blir arbetslös att man inte får någon ersättning. Det tycker jag är, så ska det inte se ut. Det är en orimlighet i dagens regelverk, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Det är inte bara de statliga systemen som gynnar de fast anställda. I de flesta branschers kollektivavtal finns generösa villkor för omställningsförsäkringar som ger en uppsagd person gratis vidareutbildning, extra pengar medan man söker jobb och kvalificerad coachning, normalt får visstidsanställda inget av det här, bara de fast anställda.

"Utlasad"

Ytterligare ett exempel på hur visstidsanställda och fastanställda hanteras annorlunda är turordningsreglerna i LAS, det där om sist in, först ut. Lagen är skriven så att det inte alls gäller för visstidsanställda, de får gå när deras kontrakt tar slut, även om de jobbat längre än en del fast anställda.

De visstidsanställda är stötdämpare när arbetsgivarna vill ha flexibilitet och slippa ge fasta anställningar. För att verkligen få maximalt handlingsutrymme har en del arbetsgivare satt i system att låta personer sluta precis innan de enligt lagen annars skulle ha rätt till en fast anställning.

Just det här hände Lisa, när hon hade arbetat på en förskola i nästan två år.

– Jag har utbildning, jag har kompetens, jag är omtyckt, omtyckt av barn, föräldrar och kollegor. Det är inte någon som tror att jag inte ska få anställning.

Lisa var bara 18 dagar från att få en fast tjänst när hon insåg att hon inte skulle få förlängt vikariat.

– De flesta var så positiva, men jag förstår inte själv heller. För föräldrar började mejla in till chefen och frågade om jag skulle vara kvar och chefen hade svarat på deras frågor. Tyvärr hjälpte inte det.

Nu hade kommunen upptäckt att hon varit anställd så länge att hon, just därför, inte fick fortsätta.

– Det känns inget bra. Man ramlar omkull framför målet. Man känner sig värdelös fastän man har gjort jättebra jobb.

Det som hänt Lisa kallas ”utlasning”. Det är egentligen alldeles bakvänt men samtidigt både vanligt och logiskt. Lagen om anställningsskydd är tänkt att skapa förutsägbarhet för de anställda, de ska veta att den sist anställde också är först ut.

Men de här rättigheterna är inget en anställd får omedelbart, först efter tolv månaders anställning kommer de första begränsningarna av arbetsgivarens beslutsrätt. Därför är det i allt fler branscher vanligt att anställda blir “utlasade”, det vill säga inte får sina visstidskontrakt förlängda, efter dessa tolv månader, eller efter 24 månader när ytterligare en begränsning infaller.

– Barnen tycker att det har varit roligt, kul och man ser barnens utveckling. Jag såg dem när de var ett, två och tre år, men sen fick jag inte stanna. Det var konstigt, säger Lisa.

Det här är vanligt bland barnskötare i vissa kommuner, som vill hålla öppet för att i stället anställa utbildade förskollärare, och det är vanligt i branscher med gott om sökande till varje jobb, som i mediebranschen, där arbetsgivarna alltid hoppas hitta en lite vassare reporter. För de här grupperna blir LAS märkligt nog en stupstock i stället för trygghetsfaktor.

Anställningar kan staplas på varandra

Isobel Hadley-Kamptz är journalist och författare och har skrivit boken Frihet och fruktan, med essäer om nutida liberalism.

– Bland dem som är vikarier och blir utlasade hela tiden så omhuldar man ju inte lagen om anställningsskydd, fullt förståeligt. Samtidigt som det också är fullt förståeligt att den som är 55 år gammal och på svensk extremt åldersdiskriminerande arbetsmarknad inte skulle ha en chans att få ett nytt jobb tycker att det är rätt tryggt att ha de där reglerna. Jag kan inte säga på rak arm hur de där reglerna borde fungera men arbetsgivarna upplever dem ju som ett problem och går runt dem så den där tryggheten som reglerna är till för finns ju inte egentligen, åtminstone inte för alla, säger Isobel Hadley-Kamptz.

Visstidsanställningar behövs. Man måste kunna ta in extrapersonal när folk är sjuka eller går på semester. För arbetstagare kan de tillfälliga anställningarna fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden, men det finns en återkommande kritik från de arbetsmarknadsexperter och fackliga representanter vi på Kaliber har talat med: att arbetsgivare skulle tänja gränserna och ge tillfälliga anställningar trots att de behöver personal lång tid framöver.

Det är lagen om anställningsskydd, LAS, som lägger fast turordningsreglerna och bestämmelserna om att en anställd inte ska kunna bli uppsagd utan anledning. Det är också LAS som slår fast regler för när en visstidsanställning måste bli fast anställning. Men de reglerna har luckrats upp de senaste åren, menar Samuel Engblom, jurist på tjänstemannafacket TCO.

– Sen 2007 så behöver inte arbetsgivaren säga varför en tidsbegränsad anställning ska vara tidsbegränsad.

Enligt LAS får man bara vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i max två år under en femårsperiod. Sedan ska anställningen övergå till en tillsvidareanställning. Så blir det inte alltid i praktiken. Genom att ”stapla” olika typer av visstidsanställningar kan arbetsgivaren gå runt de reglerna.

Det kan se ut så här: Du har en så kallad ”allmän visstidsanställning” på ett företag. När du börjar närma dig två års anställning gör arbetsgivaren om din anställning till en säsongsanställning. Genom att hoppa mellan olika anställningsformer kommer du aldrig upp i de två åren under en femårsperiod, och kontentan blir att du i teorin kan jobba hur länge som helst utan att få någon fast anställning.

Detta är helt förenligt med LAS. Men det är enligt EU-kommissionen inte förenligt med EU:s visstidsdirektiv vilket gång på gång har påtalats.

– Vi från TCO:s sida anmälde Sverige till EU-kommissionen, säger Samuel Engblom från TCO. Vi säger att just den här möjligheten att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra, den bryter mot EU-rätten. EU-kommissionen håller med oss, och regeringen har nu lagt fram ett förslag på hur man ska kunna förändra detta. Regeringens förslag är inte tillräckligt, och jag hoppas att de kommer komma tillbaka med ett bättre förslag som effektivt stoppar det här staplandet i all evinnerlighet som man håller på med.

Men i fall som Lisas handlar det inte så mycket om att anställningar staplas på varandra, i stället byter arbetsgivaren ut personalen för att slippa ge någon fast anställning. De riktigt fingerfärdiga företagen kan ibland erbjuda en utlasad person att i stället komma tillbaka via bemanningsbolag eller som frilansande konsult.

Kritik mot sms-systemet

– Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. Om jag ska vara ärlig. För det är tärande.

Vi är tillbaka i vardagsrummet hos Soile Savelius, i Västerås.

– Det är stressigt, jag har inget eget liv, jag vet aldrig månad för månad vad jag får för pengar. De tre sakerna gör att jag kanske orkar ett halvår till.

Soile Savelius jobbar för kommunen, men det är företaget Bemanningstjänst som har fått i uppdrag av kommunen att organisera timvikarierna. Åke Wahlsten är miljöpartist och ordförande i den kommunala nämnden ProAros som har ansvar för Bemanningstjänst och han är medveten om den kritik som riktas mot sms-systemet.

– I klartext har vi behövt utvecklas. Det startade 2008, och det har varit en utredning av Ernst & Young, om hur det har fungerat, och de föreslog en del förbättringsåtgärder, säger Åke Wahlsten.

Men hon upplever den här situationen som väldigt stressande. Och hon tycker att det är väldigt svårt att planera och säger att hon inte har mycket av ett liv just nu när hon jobbar på det här sättet. Vad säger du om det?

– Då säger jag följande, för det första så har hon ju möjlighet att söka tillsvidaretjänster till exempel hos oss eller hos de privata när hon så vill.

Det gör hon också.

– Och jag förstår ju då att hon fungerar väl och då kommer hon förmodligen snart att få arbete tillsvidare. Även om hon fortsätter att vara visstid så blir man ju så småningom tillsvidare.

Hon orkar jobba på det här sätten max ett halvår till. Vad tror du om det?

– Jag tror ju att vara timvikarie i många år är väldigt stressigt. Det är en viktig resurs. Sen kan jag ju inte lova heltid när det gäller alla timvikarier. Så jag säger att så hög sysselsättningsgrad som möjligt är bra för vikarierna, oss och medborgarna.

Shideh Nikzads fot blev till slut bra och i dag har hon ett fast jobb i hemtjänsten. Men skulden från sjukskrivningen utan pengar från Försäkringskassan, den är kvar. Hennes sista hopp är en överklagan som ligger i Kammarrätten i Göteborg.

Hemma hos Soile Savelius i Västerås fortsätter väntan på nästa sms.

– Det kom inga sms i dag, så ja. Man får gilla läget, man får vara arbetslös i dag.

Nästa vecka ska vi berätta om de som tvingas bli egenföretagare för att alls få ett jobb, frilansar, fastlansar och ofrivilliga företagare.

Den granskande serien "De osäkert anställda" har gjorts av Tredje Statsmakten för Kaliber.