16 april 2014
Det normala Ryssland har
tystnat. Putin har sprängt sönder den värld som byggdes upp efter andra
världskriget. Det skriver författaren Svetlana Aleksijevitj som konstaterar att
våldets språk genom-syrar hela livet.
Alla talar om krig. Alla
vill ha något slags chock. Putin har fått stjärnstatus. I sina väljares ögon är
han en segrare.
Jag har förlorat många av
mina ryska vänner. Eftersom jag har svårt att ta till mig hänförelsen, när jag
får höra ord som ”annektering”och ”Anschluss”, eller ”snart kommer de där
förbannade ukrainarna inte att ha något att äta – då kommer de alla hit och
tigger”. I Moskva anlitar man skadeglatt ukrainska gästarbetare till de allra
smutsigaste och tyngsta jobben. Patriotismen firar osedvanliga triumfer.
Champagne från Krim går inte att få tag i på en enda restaurang – allt är redan
uppdrucket. Man har firat segern.
Ständigt hörs samtal om
att utan känslan av att vara Guds utvalda folk, och utan känslan av att vara
ett imperium skulle vi, det ryska folket, inte vara dem vi är. Ryska frivilliga
trängs på mönstringskontoren och ber om att bli skickade till Ukraina, för att
”slå Banderas anhang” (Stepan Bandera, 1909–1959, var en ukrainsk nationalist,
terrorist och frihetskämpe, även betraktad som nazikollaboratör och delaktig i
massmord. Att kalla de ukrainare som vill behålla landets frihet för ”Banderas
anhang” är alltså ett sätt att påstå att de skulle vara terrorister och
fascistiska nazianhängare, övers anm).
Gorbatjov har förvånat. Till och med han har givit efter för den
allmänna nationalpatriotiska yran, och meddelat att Krim borde ha återlämnats
till Ryssland för länge sedan. Den historiska rättvisan har alltså
återupprättats. När den antivästliga hysterin piskats upp har även han upphört
att tala om ”den europeiska vägen”, ”partnerskap med Europa” och ”universella värden”.
Den som inte jublar är en
folkfiende. En femtekolonnare, en vidrig CIA-kollaboratör. Stalintidens
vokabulär har kommit tillbaka: förrädare, avfällingar, fascisternas
hantlangare. I Kaluga dödade en banktjänsteman sin kollega under en firmafest –
de grälade om Ukraina.
Allra mest hatar man liberaler: liberalerna bär ansvaret för
det avskydda 1990-talet, och för att imperiet gick förlorat. Folket kräver att
liberalerna skall fråntas sina lägenheter, sättas i fängelse, och avrättas.
Guds utvalda folk! På teve utnämns fiender … Så kräver man till exempel att den
kände musikern Andrej Makarevitj skall fråntas alla hederstitlar, samt sin
medalj ”För förtjänstfulla insatser till fosterlandets fromma”. Professor Zubov
skall drivas bort från högskolan. För han har förtalat fosterlandet. Den som
inte är med oss är mot oss.
Någon uppmanar oss att
inte köpa amerikanska varor. Och på gatorna i staden Ufa bränner man
Obamadockor. Det är ett svar på sanktionerna. Jag har pratat med dussintals
människor – de är inte rädda för sanktioner. Ingen skräms av ”en järnridå”. De
påpekar att under sovjettiden levde vi ständigt isolerade. Och det var väl
inget problem! Nu har ju livet dessutom fått en mening – vi måste hjälpa våra
bröder, och det är viktigare än att ha korv i kylskåpet.
Man får en känsla av att landet befinner sig i krig. Alla
har gripits av en önskan om nya segrar. ”Och nu vore det väl dags att ta
tillbaka Alaska?” (Ett uttalande av Tjetjeniens antidemokratiska president
Ramzan Kadyrov, som regerar med stöd av den ryska regimen, övers anm) Det är
kusligt att sätta på teven. Där hotar man med att förvandla Amerika till
radioaktivt damm, och det sägs att Ryssland skulle kunna ockupera hela Europa.
Det normala Ryssland har
tystnat. Försök inte säga något – då får du på pälsen, och så kan de sätta dig
i fängelse. Min väninna berättar om när hennes dotter, som är matematiker,
sökte jobb på ett forskningsinstitut. Det första man frågade henne var: ”Vad
har du för åsikt om Krim?”
Hon svarade: ”Jag stöder
inte Rysslands politik när det gäller Krim. Ryssland uppför sig aggressivt och
bryter mot internationella regler.”
”Jaså, så du vill kanske
att Amerika skall ordna en ”färgrevolution” hos oss?”
Snart kommer man väl att
ställas till svars för att man semestrat i Egypten eller Turkiet och inte i
Sotji. Eller för att man lyssnar på utländsk musik, i stället för rysk.
Det är inte Krim vi har
återfått, utan Sovjetunionen.
Våldets språk genomsyrar hela livet. Varje morgon skyndar sig alla att
slå på datorerna. Och så får man läsa ständigt samma sak: ”Ryssarna är på
frammarsch… Vi har rest oss igen.”
Överallt där våldet åter
har blivit ett ideal hittar man sin egen Karadžić. Och han kommer att
argumentera för att man kan skapa något gott med hjälp av kpistar.
Återigen har vi röda fanor
och ”röda” människor. Det visar sig att alltsammans lever kvar. I femton år har
Putin arbetat för den saken. Dag efter dag har tevekanalerna ägnat sig åt att
återuppliva de sovjetiska idéerna. Och vi som trodde att de var döda.
Ryssland har visat sig
oemottagligt såväl för västerländska idéer som för västerländsk kristendom. I
de ryska kyrkorna predikar man: ”De försöker pådyvla oss en främmande
utvecklingsmodell som gör att vi förlorar vår andlighet”. Jag frågade en präst
jag är bekant med vad andlighet egentligen är för något. Han svarade: ”Det är
att skicka iväg alla gaypersoner till avlägsna öar, för att avrätta dem där.”
Och ryska människor måste förenas ”i en enad statlig kropp”. Nu är vi starka
och kan försvara dem som finns i Baltikum och Tadzjikistan.
Vart är Ryssland egentligen på väg?
I stället för reformer
väljer vi krig. Hungern efter att ”återta våra landområden” har en förmåga att
få miljontals människor att bli fullständigt galna. Och det gäller även
förnuftiga människor, som fram till alldeles nyligen drömde om ett europeiskt
Ryssland. Men i dag försäkrar de med en mun: ”Vi förlåter Putin för allt, tack
vare Krim.” I ryskortodoxa publikationer skriver man på fullt allvar: ”Putin är
en helig man.” Och dessutom har det visat sig att han i ett tidigare liv var
furst Vladimir, som kristnade det forntida ryska riket. Det går rykten om att
det i vissa kyrkor rinner helig väldoftande olja ur en ikon med Putin. Han är
helig! Han är en undergörare! Han lever som en munk. Moskva är hans brud.
Den ryska kyrkan är inte
bara ikoner, vaxljus och böner – den är också en av den store befälhavarens
reservstyrkor.
I enlighet med krigets
lagar har det påbörjats en utrensning av massmedier. Man förintar alla
alternativa informationskällor, som tidigare presenterade en alternativ
ståndpunkt. Varje ord av sanning likställs med en uppmaning till regimskifte.
Misshagliga sajter blockeras. Nyligen avskedades chefredaktören för den största
nyhetssajten – lenta.ru. Som en följd av detta sade fyrtio redaktionsmedlemmar
upp sig i protest.
Som ersättning för de
utrensade medierna skapar Putin sin egen journalistik. I ledningen för den
sätter han personer som driver Kremls linje.
På internet finns fullt av idéer om hur man skall överleva.
Erfarenheterna från sovjettiden kommer till nytta. För säkerhets skull har jag
i min anteckningsbok skrivit ner ett antal sådana sovjetiska recept: ”bli vän
med gummorna som sitter utanför affärerna, och med taxichaufförer – de sprider
snabbt information; skriv ut flygblad (nu köper alla scanners och printrar);
bli medlem i någon förening – till exempel i en schackklubb eller sportklubb,
så att du får en stor umgängeskrets. Ännu har facebook och twitter inte
stängts. Och sms är ett bra sätt att sprida information…”
Världen kan aldrig mer bli
som förr. Putin har sprängt sönder den värld som byggdes upp efter andra
världskriget.
Kommer väst att acceptera
detta Ryssland, eller kommer man att stöta bort det? Då står det där ensamt,
med all sin olja och gas.
Översättning: Kajsa Öberg
Lindsten
ÄMNET
Konflikten mellan Ryssland
och Ukraina har gjort att det normala Ryssland tystnat, skriver
författaren Svetlana Aleksijevitj. Hon pekar också på hur ryska mediers frihet
har beskurits och hur den ryska kyrkan slutit upp bakom Vladimir Putin.
SKRIBENTEN
Svetlana Aleksijevitj skriver sedan många år exklusivt för GP
Kultur. Aleksijevitj är aktuell med boken Tiden second hand: slutet för den
röda människan. Omnämns allt oftare som en blivande Nobelpristagare i
litteratur.
(Översättarens
anmärkning: Zubov är professor vid ett institut för internationella
relationer i Moskva. Han har på sin internetblogg kritiserat Putins politik och
jämfört annekteringen av Krim med Hitlers annektering av Sudetområdet. Detta
ledde till att professorn blev avskedad...)
